Aftonbladet – 11 december 1856, sida 6

är, utom det framtidshopp den väckt, bekantskapen med den mean, hvars kallelse fört mig hit, mannen, som aldrig tröttas att:göra godt. Kallad till gäst i hans och hans älskvärda makas sköna hem, har jag i honom fått lära känna en statsman, verkligen inspirerad af en stor id och lefvande derför med en helhet, en energi, en hängifvenhet och mångtidig verksamhet, som äro tällsynta på jorden. Denna idå är icke ny; det är nära två tusen år sedan den utsåddes på jorden såsom en flammande säd och den har alltsedan växt och uibredt sig i mångahanda bildningar, ehuru ofta förtrampad eller förströdd i vinden. Ed. Ducpetiaux har med ny kraft omfattat denna stora id: upplyftandet af de fattiga klassernas fysiska och moraliska lif. Den är för honom det förnämsta, som är att utföra på jorden, och icke blott den högsta religiösa pligt, utan äfven den högsta statsmannavishet. Med hela den viljans energi, som är honom egen, som för 235 år sedan besjälade hans kamp för Belgiens frihet och då mer än en gång förde honom i lifsfara, lefver han nu och kämpar för sin idå dels såsom skriftställare, dels genom praktiska förbättringar af alla slag på det stora fält, som är honora öppet sårom generaldirektör öfver fängelser och välgörenhetsanstalter i riket. Det är denna id, som låtit honom drifva igenom den sköna tanken af välgörenhetskongressen och af närvarande exposition, — hvilken senare borde få efterföljare i alla länder, — det är den, som i detta ögonblick låter honom arbeta för 2tt göra denna exposition till en permanent nrättning till de fattiga klassernas tjenst; det ir äfven den, som år 1848 förde honom att grunda de stora jordbrukande reformskolorna ör vanvårdade barn Ruysslide och Beernhem, om hvilka jag vill berätta dig något en ans lan gång. Brissel i September 1856, Fr. B.