Aftonbladet – 6 december 1856, sida 1

STOCKHOLM, den 6 Dec. Utrikes Korrespondens. (Från Aftenbladets korrespondent.) Berlin den 24 Nov. Vi gå en ganska intressant kammarsessiore till mötes. I öfverensstämmelse med tidens anda skall det mera bli fråga om financiella, än om politiska ämnen. Det deficit, som visar. sig i våra finanser, kan icke längre förjöljas, och äfven den uti detta departement särdeles väl ordnade preussiska staten måste se sig om efter botemedel och betäckning. Men i stället för att beträda den enda rationella vägen, och genom ett friare handelssystem taga lofven af Österrike — som med mycken beslutsamhet och utan att förvillas af de kortsynta och egennyttiga intressenas gkrik i landet, närmar sig sitt möl att utbyta skyddstullarne mot finanstullar — samt söka lindra Preussens skattebörda genom aflägsnande af det moment som föranledt densamma, i stället för att afskaka tullföreningens protektionistiska fjettrar, fortfar man att betydligt fördyra just de varor, hvilka Preussen företrädesvis konsumerar och som obestridligen skulle förbrukas till ännu större qvantitet, om de vore mindre högt tullbelastade, samt förirrar sig allt längre på denna väg, som af en förnuftig finanspolitik och af erfarenheten betecknas såsom högst förderflig, samt har planer i sigte, som stå i uppenbar strid med tidens humanistiska framsteg på detta område. Sålunda skall den af kamrarne förlidet år förkastade näringsskatten åter införas, samt äfven förhöjning af seltpriset till dess förra norm; föreslås. — Salthandeln är nemligen i Preussen ett munopol, och redan 1847 har man, till lättnad för de fattigare klasserna, hvilka hårdast drabbas af denna skatt, nedsatt priset på en tunna salt från 15 till 12 thaler. Sedan dess har flera gånger frå blifvit väckt om att helt och hället afskaffa saltmonopolet och saltskatten. -Men hvad sker uu i verkligheten? Jo, man behöfver penningar och man ökar saltskatten! En annan pan är att reglera grundskatterna. De vestiga provinserna, uti hvilka dessa äro fördelade efter en jordbok, hafva nemligen icke försummat att afgifva reklamationer mot östliga provinsernas riddargodsegares befrielse från grundskatten och att fordra den bestående lagens efterlefnad genom skattens billiga fördelning. Nu tillkännagifves attregeringen ämnar gilla dessa besvär. Men huru verkställer den detta? Jo, den lemnar uti de vestliga. provinserna allt i sitt gamla-skick, men vill för de östliga föreslå en skatt — för husen. Det är uppenbart att städerna komma att tyngre drabbas deraf än landsbygden, oeh riddargodsegarne skulle dervid slippa lindrigast undan. Men en husskatt skulle dessutom ännu ytterligare uppjaga de redan otroligt stegrade hyrorna, samt ytterligare öka de bördor och bekymmer som trycka medelklassen, i synnerhet tjenstemännen, som äro inskränkta till sina fixa, otillräckliga löner. Ett annat förslag af äfventyrlig beskaffenbet är beskattning af fraktbref, icke efter fraktgodsets vigt och afståndet till den ort dit försändningen sker, utan efter en så orimlig beräkningsgrund, att en bykrämares minsta sändning från en närbelägen handelsstad i samma provins skulle träffas deraf lika hårdt som grosshandlarnes största sändningar från statens ena gräns till den motsatta, så att äfven här, liksom vid frågan om saltprisets förhöjning, det fattigare folket komme att drabbas tyngst. Men förslaget om -detta vidunderliga inkomstmedel, som endast varit beräknadt för ögonblickets behof, skall ofelbart stranda mot det kraftfulla motstånd, som mött detsamma inom bandelskammaren och pressen, hvilken sistnämde med sällsynt enhällighet uppträdt mot detsamma, så att det utan tvifvel torde finna sin graf uti den ministers portfölj som väckt detsamma. Slutligen skall civillistan förhöjas. Uti ordets egentliza mening fiones icke någon dylik här i landet, och då detta i flera hänseenden intressanta ämne sannolikt skall föranleda lifliga debatter, så torde ni tillåta mig yttra några upplysande ord rörande denna sak. Det existerar en förordning af den 17 Januari 1827, som föreskrifver att statens samtliga domäner, skogar och sekulariserade länderier skola utgöra borgen för den allmänna statsskulden. Till underhåll för den kongl. familjen, hofstaten och samtliga prinsarnes hofstater, äfvensom för alla dertill hörande inrättningar c., äro 2,500,000 thr anslagne. Dessa uttagas i förskott af statsdomänernas inkomster, så att dessa domäner icke äro pantförskrifne åt statens borgenärer för detta reserverade belopp. Författningen har äfven uttryckligen bekräftat detta förhållande, samt stadgar uti art. 59: Den genom lagen af d. 17 Januari 1820 på statsdomänernas och skogarnes inkomster anvisade ränta tillkommer fortfarande kronofideikommissen. En förändring af denna ränta kan derföre icke ske på vanlig lagstiftningsväg, utan en författnings ändring måste ecsa rum. Konuncens af Preus