Aftonbladet – 6 december 1856, sida 1

efter deras lösning ej mera endast ett nöje för tanken, ej blott ett behof för bjertat, utan en samvetets plikt. SE Jag skall ej orda mycket vidare om talen vid kongressen, men tala litet om talarne, hvilka synts mig utmärkta som personligheter eller som representanter af olika nationaliteter eller ock af idåer. Jag begynner med presidenten vid direktionsbordet f. d. justitieministern hr Chr. Faider, kongressens egentlige president. Hr Rogier lemnade den efter första sessionen, kallad till Paris af en sorglig familjehändelse, och hr Faider intog då hans ställe. Han är ett hufvud längre än alla andra (som jag tror, i hela församlingen) och synes derigenom helt naturligen presiderande. Detta hufvud har dessutom starka, regelmessiga drag och imponerande allvar. Lugnet i hans väsen, redigbeten i hans uppfattning och framställning af frågorna, understödjas af en stark och ljudfull röst, som stundom antar.ett uttryck af faderlig myndighet, då han sänder ut i den ofta ungdomligt uppbrusande församlingen sitt Silence messieurs eller ger en och annan tillrättavisning, som alltid kommer tillpass och alltid hörsammas. Till höger om honom ser jag en vacker typ af en italiensk ädling och gentleman, med romerska drag, ungdomlig eld i de mörka ögonen under de svarta gonbrynen, silfvergrå hår, men dock frisk rodnad på de fårade kinderna. Det är grefve Arrivabene, vice pregident för statistiska kommissionen i Brabant. Under diskussionen utmärker han sig synnerligen som medlare emellan stridande partier och meningar, genom att finna ord och uttryck, som lyekligt förmedla isynnerhet de stridigheter, hvilka ofta uppstå emellan medlemmar af kongressen vid förslag till amendementer eller andra meningsyttringar. Hans Tr