Aftonbladet – 4 december 1856, sida 2

— ve (Insändt.) Genmäle. Insändaren af en den 22 Nov. i detta blad införd artikel, hvilken försöker att bevisa olämpligheten af att i närvarande stund åtskilja linicflottan och skärgårdsflottan, samt derjemte framställer några åsigter om försvaret i allmänhet, har den 29 samma månad bebagat hedra förf. till de anmärkningar, som (den 26) gjordes vid den första artikeln, med ett svar, med anledning af hvilket samme förf. här ytterligare vill tillåta sig några anmärkningar. Till en början vågar förf. antaga, att ins. gillar det skäl, som anfördes för nödvändigheten af de båda flottornes åtskiljande, utan afseende på den generella försvarsplan, som komme att följas, emedan ins. i den senare artikeln ej vidare berör denna fråga. Denna artikels ändamål synes deremot egentligen vara, att taga fasta på författarens slutförklaring, det centralförsvarets anhängare aldrig skulle nämna ett ord om återtåg till det inre af landet, så vida de blefve öfvertygade derom, att Sverge på samma gång mäktade underhålla ett stärkt sjöförsvar och ett starkt landtförsvar. Är sådan artikelns syftning, så begagnar förf. tillfället, att ännu en gång högtidligen (efter ins. fäste sig vid detta ord) förklara, det centralförsvarets anhängare ovilkorligen måste anse ett sådant försvar såsom det aldra bästa. Då ins. emellertid af nämde förklaring behagat draga några oriktiga slutsatser, må det tillåtas förf. att här påpeka dem. Af densamma följer ingalunda, såsom ins. synes taga det, ait Sverge helt enkelt bör hafva ett tjöförsvar och ett landtförsvar, utan afseende på, om det eha eller det andra är starkare, eller om båda, såsom för närvarande, äro svaga. Ej heller följer deraf, att en linieflotta vore nödvändig för fäderneslandets försvar, utan blott att det vore bättre att hafva en sådan, ån att icke hafva den. Ännu minåre följer deraf att centralförsvaret är förkastligt, utan blott att det vore obehöfligt, om landtförsvaret kunde göras så starkt, att det förra ej behöfde användas. Jemte dessa och dylika öriktiga slutledningar har ins. äfven t:llåtit sig åtskilliga ändra -förvridningar och anspelningar, öfver hvilka förf. med skäl skulle kunna blifva litet förtretad, om han ej vore öfvertygad att de tillkommit utan elak afsigt, hvarföre de afven få opåtaldt passera I stället må det tillåtas bonom, att här försöka den vigtiga fråfastsälla den synpunkt, ur hvilken gan om fäderneslandets försvar och de båda försvarsmedlens förhållande till hvarandra bör betraktas, för så vidt detta blir möjligt genom det ringa utrymme; som i detta tidningblad kan bestås. . Om en nation hufvudsakligen och uteslutande vill bygga sitt försvar på en flotta, utan något landtförsvar eller blott med ett mycket svagt sådant, då måste denna flotta vara så stor, att nationen ej ens aflägset skulle kunna befara det flottan kunde öfvervinnas af någon annan. Uti deona belägenhet befinner sig för pärvarande blott en enda stat i verlden, nemligen Eogland. Dess flotta är mer än dubbelt större än någon annan stats, och om äfven de tvenne mäktigaste sloge sig tillsammans, så blefve den engelska flottan dock öfverlägsen, hvarigenom en landstigning på laridets kuster gjordes omöjlig. Det är till följd af denna absoluta öfverlägsenhet, som engelska folket kan lita på ett sjöförsvar med cå godt som intet landtförsvar. Finnes deremot ej denva absoluta öfverlägsenhet; kan ena nation tänka sig den möjligheten, att dess flotta blir slagen eller förstörd, hvarigenom landstigping möjliggöres, eller är den ej på alla sidor omgifven af haf, då måste ett starkt landtförsvar kunna påräknas, såvida denna nation skall hafva en säker borgen för sin sjelfständighet. Vi se äfven, att hos de tvenne enda stater, hvilke utom England hafva någon betydligare flotta, nemligen Frarkrike och Ryssland, landtförsvaret dock är hufyudsaken och så starkt, att om flottan äfven allde!es blefve satt ur stånd att verka, deraf likväl ingen fara uppstode för deras sjelfständighet. Det faller sålunda af sig sjelft, att ett starkt isndtförsvar måste vara af en ändå vida större vigt för stater, hvilka hafva en medelmåttig eller en svag flotta. Man kan ej förutsätta, det linieflottans förfäktare skulle vilja påstå, att Sverge kunde förskaffa sig en så stor flotta, att ett absolut sjöförsvar blefve möjligt, såsom t. ex. hos England. Detta vore orimligt. Äfven om dess flotta skulle kunna uppbringas till 20 linieskepp — det största antal man på senare tider hört föreslås, ehuru äfven dettas åstadkommande för åe festa synes föga sannolikt — så vore denna flotta dock ej större, än alt man alltid måste intaga i ber räkningen för försvaret, det densamma kunde blifva slagen, förstörd eller iejagad i någon hamn, hvaretter fienden kunde landstiga. Men finnes denna möj