Aftonbladet – 4 december 1856, sida 2

ighet, då måste ett starkt landtförsvar vara i ore ing att värua nationens sjelfsvändighet. Ländiförvaret är och blir då alltid hufvudsak. Tyvärr är dock för närvarande vårt landtförsvar ogenting mindre än starkt, utan svagt, så svagt, att nan blott genom eit äteriåg till det inre af landet sa förutse en lycklig utgång af detsamma, isynnert vid ett avfall från den östlige grannen. Det är rom cerirajförsvarets s. k. anhävgare ansett såsom skyldighet att upplysa nationen, på Cet att denaroma ej, oförberedd på nämde casus, vid ettinbrynde krig slideies måtte förlora modet, emedan föret ej kan ega rum vid gränsen. Att härigenom ga iilusioner blifvit förstörda kan icke hjelpas. Inseende de stora olägenheter, hvilka städse mäste medfölja ett återtåg till det inre af landet — den euda försvarsplan, som nu är möjlig — kunna landtrsvarets anhängare aldrig upphöra att yrka på dess förstärkavde före sjöförsvarets, hvilket senare enligt teras åsigt icke kan uppbrngas till den storlek, att en landstigning blir omöjlig, d. v. s. till åstadkommandet af ew absolut försvar, hvilket deremot redan kan presteras af landtförsvaret, ehuru visserligen med stora uppoffriogar. Först när det sistnämda en gång vlifvit så starkt, att nationen med säkerhet och utan allt för stora offer kan räkna på detsamma vid försvaret af sin sjelfständighet, då må man börja att tånka på flottans förökande, i den män Jandet har råd och icke andra ännu nödvändigare utgifter föreÄnnss. Först när armöns numerär genom beväringens beklädande, beväpnande, öfvande och förseexde med tillräckligt befsl, hvilket allt ännu brister, i verkligheten blifvit urpbragt till 100,000 man; när denna styrka fått en ordentlig fältutredning, generalstab m. m., när bufvudstaden och landets aflägsnare provinser blifvit skyddade genom ett ändamålsenligt befästningssystem, då må vi tänka på att bygga linieskepp, då må vi försöka att redan på sjön möta fiendens an:all. Men innan ofvannämde mål blifvit uppnått, innan lasdtförsvarets fullkomnande föregått sjöförsvarets bildande, kan man omöjligen gilla de sträfvanden, hvilka för tidigt göras för det senare och hvarigenom en mängd medel undandragas det förra. Man måste ur denna synpunkt tills vidare ovilkorligen motsätta sig den principen, att dela jemt emellan båda försvarsmedlen, emedan man på så sätt aldrig får hvarken ett stark sjöförsvar eller landtförsvar. Det är således mera i afseende på tidpunkten, än i afseende på iden, som landtoch sjöförsvarets anhängare afvika från hvarandra i åsigter. Ty hvilken orsak skulle de förra hafva att med ovilja se på linieflottan, som skaffat oss så många ärofulla minnen: hvarföre skulle de ej medgifva det vara bättre, att möta fienden utom gränsorna, såvida de härför såge någon möjlighet och någon säker borgen för försvaret af fäderneslandets sjelfständighet? Men då de tills vidare blott i landtförsvaret se: denna säkra borgen, så må det tillgifvas dem, att de tillråda Sverge att handla såsom alla andra nationer, hvilka hafva någon flotta — England undantaget — nemligen att först skaffa sig ett starkt landtförsvar, innan de tänka på en stark flotta.