Aftonbladet – 1 december 1856, sida 3

ker. Man ville att denna hufvudtitel skulle fördelas i två hufvudafdelningar, den ena för anslagen till sjelfva hofhållningen, för hvilka ånslågs användande ingen redovisning erfordras, och den andra för sådana anslag, som äro afsedda för någon statens egendom och underkastas redovisning. Och ville han på den första afdelningen hafva blott trenne rubriker. Till H. M. konungen, till H. M. enkedrottningen och till H. K. H. kronprinsen. Att åt de öfrige medlemmarne af den kongl. familjen anvisa särskilta anslag, ansåg Johan Johansson principvidrigt och möjligen ledande tlll sådana obehag, hvarpå historien har exempel att uppvisa. Anslagens nuvarande belopp ansåg Johan Johansson fullt tillräckligt, synnerligen med afseende äfven å de 200,000 rdr bko, som konungen årligen uppbär af riksgäldskontoret. Detta Johan Johanssons yttrande blef nu taget till protokollet, då man, sedan detsamma i onsdags afgafs, beslutat ytterligare förbigå och den dagen ej föredraga motionen. Mengel ansåg det vara af mycken vigt till ledning för utskottets omdöme, att ståndsbröderna så allmänt som möjligt uttalade sig i frågan. Hufvudsakligen ville han förena sig i motionärens åsigt om de olika anslagens sammanföring; om beloppet yttrade han sig icke. Jan Persson förklarade sig vara af samma åsigt som Mengel. Anders Persson från Örebro län, ledamot af statsutskottet, uttalade äfven en önskan att ståndsbröderna måtte någorlunda allmänt uttala sina åsigter i frågan. Sahlström uppträdde då och yttrade sig i korthet för motionens principer i allmänhet, hvarpå största delen af ståndsledamöterna med honom instämde och motionen remitterades. Johan Persson, Westermark, Olaus Eriksson och Anders Larsson från Örebro län väckte alla motioner om jordbrukets befriande från väghållningsskyldigheten. Då utrymmet för det närvarande icke medgifver en fullständigare redogörelse för dessa motioner i en igtig och allmän angelägenhet, hvilka föröfrigt utom iskussion remitterades till utskott, så förbehålla vi oss ått vid annat tillfälle till dem återkomma. Frågan om nämdemäns befriande från reservskjuts, som i onsdagsplenum varil å bane med anledning af Daniel Danielssons motion i ämnet, väcktes nu å nyo genom en annan motion af Johan Holm från Jönköpings län, hvilken ville ha denna befrielse längre utsträckt än Daniel Danielsson föreslagit. Emot denna nämdemännens befrielse talade Nils Svensson från Skåne, Nils Svensson från Jönköpings län, Nils Hansson, Peter Jönsson och Jönas Andersson från Östergötland. För befrielsen i den inskränkta mening, som Daniel Danielsson föreslagit, nemligen för en häst, talade Olof Larsson från Gefleborgs län, Per Nilsson i Espö, med hvilken Lars Rassmusson, Nils Andersson m. fi. instämde, och Anders Eriksson från Södermanland. Derefter föredrogs en motion af Nils Svensson från Skåne om upphörande af beväringens vapenöfningar i fredstid, i hvilken många instämde. Härefter föredrogs Nils Olssons motion om allmän vapenplikt, till hvilken och den derom förda diskussion vi vid annat tillfälle återkomma. I lördagens aftonplenum föranledde en af Nils Svensson från Skåne väckt motion om klockarelägenheters besättande med lekmän och icke prestmän alla skåningarne och många andra ledamöter af ståndet att instämma. — Jonas. Andersson från Östergötland hade väckt motion om anvisande af 15,000 riksdaler om året till ett seminarium för bildande af lärare för bögre folkskolor. Åtskillige talare, som erkände motionens goda syfte, trodde likväl att förslagets utförande skulle bli för mycket tryckande, och att man först borde se till att de nuvarande skolorna blefvo tillbörligt utbildade. Jonas Andersson utvecklade i ett muntligt föredrag motiverna för sin motion och påpekade huru de föreslagna skolorna utgjorde ett medel icke blott till industriel förkofran, utan ock till sedlig och moralisk, hvilket sålunda skulle mera förekomma brott och fattigdom, de naturliga följderna af bristande bildning, än de kostsamma fängelserna. Nils Andersson hade väckt motion attstatsutskottet måtte begära det K. M:t ville befalla krigskollegium och förvaltningen af sjöärendena att meddela utskottet generalförrådsförslager öfver alla armens och lottans förråder vid slutet af 1855, och att framdeles vid hvarje riksdags början sådana förslager afgifvas i sammanhag medpropositionen om statsverkets illstånd och behof. Anders Persson från Nerike och la Månsson, båda ledsmöter af utskottet, upplyste utt statsutskottet vid denna riksdag redan begärt sålana förslager, och Ola Månsson ogillade att man ultförmycket ville reglementera för utskottet. Gjord ramställning, att Nils Andersson måtte återtaga moionen, ansåg sig denne icke böra efterkomma, utan slef den till utskottet remitterad. Med anledning af Nils Olssons motion om allmänna spenpliktens införande, afgåfvos ytterligare på efterddagen ett par yttranden, hvilka lämpligast uppgas i hufrudredogörelsen för denna fråga.