Aftonbladet – 1 december 1856, sida 3

efter att ge en oduglig tjenare en bastant puff, och misstroende de lyckliga följderna af husagan, ger luft åt denna sin längtan i sjelfva orlofssedeln. Men han betänker icke, huru mycket han derigenom missleder icke så mycket tjenaren, hvilken styf och rak håller puffen till godo, utan desto mera den, gom framdeles skall ur en slik orlofszedel hämta Jledning och uppbyggelse. Det må visserligen vara ädla känslor, som diktera beslutet att icke förstöra en dålig tjenares framtid, men i böjden af ädelmod förgäter man alldeles det man i och med detsamma ingår ett, om icke offåtminstone defensiv-förbund med dåligbeten. Deraf äfven den löjliga plägseden, att om äfven det skriftliga intyget öfver en tjenares uppförande är rent af lysande, söker man likväl muntligen göra sig underrättad, huruvida icke denna öppna skrifvelse 1red namn och sigill under innehåller osanna och falska uppgifter till allmänhetens förvillande. Det förefaller dig väl nära nog begatt, men jag skulle nästan vara böjd föreslå, det vissa jenare borde såsom för sjöofficerarne blifvit ut en viss hög person förespegladt, ha sina sonduitböcker, der icke hvarje dag, men hvarje lördag inskrefs ett A., ett B., ett C., alltefter som deras uppförande under veckan varit beskaffadt, och att slutligen orlofssedeln endast utgjorde en summering af dessa betyg. Den, som skrifver är icke då under inflytelse ar anken, att han i alla fall snart blir af mea vetygtagaren och att det således är honom nskilt tämmeligen likgiltigt, i hurudana orlalag han affattar sitt vittnesbörd. Han nätan skäms att ljuga så omedelbart på verk. igheten: Han har dessutom vid en blott veckofversigt tjenarens beteende under denna korta id i vida friskare minne, än då han, efter års och månaders förlopp, skall lemna ett total omdöme deröfver. Öch tjenaren å sin sida erhölle i en dylik konduitbok en slags bio;rafi med lakuner endast för fridagarne vid lyttningstiden. På sådant vis kunde man möjigen bilda:en intelligent, för sitt herrskaps inseende nitälskande tjenarkårs jemlikar med len frejdade betjent, som, då vid en middag 108 poeten Scarron samtalet plötsligen börjaie sistanna, helt oförmärkt hviskade till msaiame Scarron: Ännu en historia, en anekdot, nadame! Kom ihåg, att vi icke i dag ha nåson stek, Och man sluppe lata och tvära