Aftonbladet – 1 december 1856, sida 2

som ligger nära hamnen. Han bär, nästan dagligen, stora bördor af fisk till lady Cle-. vertons villa, hvilka mottagas af Speranza; Som ingen i huset mer än Speranza förstår Battistas. patois, är det hon som afslutar handelsaffärerna ; men: i alla andra afseenden be handlar hon honom som en helt och hållet främmande person, och på samma sätt behandlas han äfven af MHutchins och den engelska betjenten, de enda medlemmarne af hushållet, som förut känt honom. Battistas kunder i-staden iro ganska få. Utom en och annan, som då och då köper af honom, synas de inskränka sig till en mager äldre herre i nötta svarta kläder; hvilken troligen bor vid fästningen, ty man. ser honom elltid passera bron, som sammanbinder fästningen med ön, då han kommer, hvilket han regelbundet gör hvarannan dag, för att köpa fisk hemma hos Battista.Denne bemöter med myeken aktning sin ende kund, kallar honom sin käre doktor, — en vär. dighet som Battista sjelf gifvit honom — har alitid ett glas Lacryma Christi i beredskap för honom, — lastar honom med fisk och med små herslighetsfulla bundtar till på köpet, hvilka sistnämde den besökande med yttersta försigtighet lindar kring lifvet under kläderna. Dessa bundtar äro härfvor af starkt silke, med största omsorg tillredt af lady Cleverton och Speranza. Mer än en timma kunde ej åtgå för att knyta hundratals af dessa härfvor den ena i den andra, och af dem bilda ett bastant rep eller kedja, medelst hvilken en person kände nedstiga från hur stor höjd som helst. Nå väl, vi äro i maj månad — denna olycksdigra maj månad! Natten är så mörk som älskande och lurendrejare skulle kunna önska, och de svarta konturerna af den höga fästningen der borta kunna knapt urskiljas root den dystra, molnhöljda himlen. En båt, i hvilken attachen och Battista befiana sig, närmar sig varsamt med omlindade åror foten af den stora bygnaden och stannar just på den punkt, der klippan lodrätt böjer sig ur t. Ett litet stycke från Ischias lilla hamn r Perseverante för ankar. I den lilla ajutan sitta lady OCleverton och Speranza, uvma som skuggor. Deras oro är allt för stor för att gifva sig luft i ord. Speranza ligger på knä bredvid sin älskade signora, fuktande hennes tinningar. Lucys lif beror på utgången af denna stund,