Aftonbladet – 1 december 1856, sida 2

— En tysk tidning uppgifver, att sista hint för Sundtullsfrågans afgörande nu blifundanröjdt genom det definitiva antaganå Englands sida af de danska propositiona. Saken skall ha blifvit afgjord genom särskildt fördrag, som tillförsäkrar Danrk en skadeståndssumma af 40,000 . Denöfverenskommelse skall vara särdeles föraktig för England, enär dess andel i kadliseringssumman beräknad efter medeltalet genom Sundet passerade engelska fartyg er utgjort 70.000: . Medöfriga stater skall lutandet ske genom ett gemensamt proto 1, hvars upptagande innan kort förestår. Re ken — Karl XII:s. dödsdag. Gymnasiiungdon hade i går afton samlat sig i gymnasiijet och nedgick derifråw kl. omkring 7 till Idarholmskyrkans Karolinska grafkor, utanhvilket åtskilliga för dagen lämpliga sån, såsom Kuog Karl den unga hjelte, Vi1 tidens flyktiga minnen, m. fl., uppstäm. Den enkla högtiden hade på Riddarmen församlat flera tusen personer. 3ildningscirkelns sammankomst i går afton också egnad åt det minne, som dagen mmanade. Sedan en orkester af blåsinstrunter utfört Narvamarschen, höll mag. Sohln ett föredrag om Karl den tolftes beiyse såsom Sverges nationalbjelte. Derefter ördes Kung Karl den unga hjelten. HrF. dberg reciterade Runebergs Sven Dufva nt nedanstående för tillfället författade poem: Sång på Karl den tolftes dödsdag. T, dagens bärn, som trälen På flärdens jemna stig: Bort dimmorna från. själen, Låt hjertat.höja sig. Förglömmen tidens lyten Som äro — våra blott, Och på en stund förbyten Den färg, som hågen fått! Mot mammons guld den lutad, Och nyttan är dess Gud, Och kalla, gyllne klutar — Se der dess. högtidsskrud! Så må vi den uppfriska Med några minnets ord, Demi hvarje grand hörs hviska Till hvarje bröst i nord! I dag han föll, den hjelten, Som förde nordens namn Utöfver segerfälten Och hän i ryktets famn! Etthundratrettiåtta Af solhvarf hafva flytt, Sen-sveket lömskt sågs måtta Sitt Hödersspjut på nytt! Han föll, af alla sviken, Blott icke af sitt mod, Och i de tvenne riken Som flöda sett hans blod, Ej någon tår vi finne, Och ingen klangfull sång För somnadt vikingssinne, Som fann en verld för trång! Man låter hjelten smädas Som var, i hvilken drägt Hans gerningar än klädas, Med nordens ande slägt! Som var så oförvägen Så enkel och så stark! Liksom en gran vid vägen På hård och stenig mark! — Hvad säger jag? I norden Man skulle glömt kung Karl? Nej! hela fosterjorden Till mausole han har! Ty hvar ett hjerta flammar För ära och för tro, Uti dess varma kammar Kung Karl ännu ses bo! Hvad mer om ej han gaf oss Ett röfvadt stycke land?; Han gjorde hjeltar af oss Ioom vår egen strand! Han stod bland våra skaror, En herrlig föresyn, Sjelf främst i alla faror, Med blicken emot skyn! Han for ötöfver verlden Liksom en nordan far, Och ännu minns man tärden Från lejonkungens dar! Och fjerran österlanden, Väckt af hans bragders dån, Med vördnad räckte handen Åt nordens störste son. Man sagt: han var oböjlig Och envis, sträf och kall; Till eftergift omöjlig, Bad också verlden all! Man sagt, att menskolycka Han aktade ej stort, Då fråga var att rycka Framåt mot ärans port. Men böra vi, som vandra Invid haus hjeltegraf, De fel så omildt klaändra Dem sjelf vi lida af? Och kunna vi väl dölja Hur äkta svensk han var; Just i sitt trots att följa -Hvart sinnets längtan bar? Nej! låtom fritt de gamla Fördöma hjeltens lopp, Vi unga oss församla Omkring hans graf med hopp, Och djupt af hjertat dyrka Vår svenskhets ideal, Oeh dricka mod och styrka tur hans bragders tal! RED