Aftonbladet – 1 december 1856, sida 2

I detta ögonblick öfverlemnade Battista till lady Cleverton en smutsig breflapp. O fröjd! den var från honom, ehuru man knapt kunde säga att det var hans stil. Bokstäfverna voro bildade genom små hål; stuckna:i papperet. Dessa få ord, tecknade i fullkomligt mörker, hade kostat den skrifvande en hel natts arbete. Innehållet var följande: . I detta fängelse sitta fem förutom mig, allesammans ädla menniskor, den obetydligaste af dem värd tio sådana som jag. Jag kan icke öfvergifva dem. Ni kan icke rädda oss alla; lemna mig åt mitt öde. Försynen har anvisat mig min plats bland de lidande. Kanhända våra pröfningar komma att räknas vårt fädernesland till godo. Bed att så må ke. Bed för Italien. Gud välsigne er! Er egen A—.n Lucy gömde sitt ansigte i sina händer, och heta tårar droppade mellan hennes fingrar. De andra tre voro knapt mindre upprörda. Vi skola rädda dem allesammans ! utropade hon plötsligen, höjande sitt hufvud och iksom inspirerad. Ja, vi vilja det med Guds hjelp! upprepade attachn och Speranza. Battista sade intet, men höjde sin band högtidligt bedyrande, På eftermiddagen samma dag aflade baron Mitraglia besök bos lady Cleverton. Hon hade träffat honom förr på hofbjudningar. Denne baron, general, karomarherre — trenne storheter i en person — denne ordensprydde man var en alltför betydande person och stod alltför högt i konungens gunst för att vägras inträde. Konversationen kunde icke vara annat än ytlig: hofvet, väderleken, den vackra utsigten, lady Clevertons präktiga sege slup, hvilken baronen beundrat på afstånd. — Skulle det roa honom att bese den? Baronen beklagade mycket, att han icke i detta ögon blick kunde begagna sig af denna vän iga inbjudning; sanningen att säga, hade. an i an ledning af vigtiga angelägenheter ommit ti Ischia och måste ofördröjligen återvända till Neapel. Han hade icke kommit, frågar Jady Cleverton, med tvunget småleende, för att sätta Ischia i belägringstillstånd? sVigtiga angelägenheter hade nästan skrämt henne. Jag kunde nästan önska att det varit sån, svarade baronen emåskrattande, om också ej af annan orsak, än för att hindra er att smyga er från oss en vacker dag. Han blinkade, i