Aftonbladet – 25 november 1856, sida 1

STOCKHOLM, den 25 Nov Några ord i bemmansklyfningsoch Jordafsöndringsfrågan. Denna ej mindre för jordbrukets utveckling än för jordbrukarens oberoende maktpåliggande fråga, som vid den sist förflutna riksdagen först i ellofte timman blef föremål för lagoch ekonomiutskottens verksamhet, har redan vid innevarande riksdags början med mycken liflighet åter upptagits i bondeståndet. Att staten af gammalt i denna del af den ekonomiska lagstiftningen, likasom i de flesta öfriga, utöfvat ett strängt förmynderskap öfver den enskiltes hushållning, är väl bekant för alla dem, som haft tålamod att taga någon närmare kännedom om detta föga uppbyggliga kapitel af vår laghistoria. Motiverna till lagstiftarnes åhåga att inskränka den fria jordbesittningsrätten ha varit olika under olika tider. Till en början synes man ha hyst den fruktan, att jordbesittningarne kunde bli allt för stora, och stadgade derföre i den gamla landslagens 30 kapitel sålunda: Ingen bonde hafve rätt köpa mera skattejord än han är sjelfver fullsådd och besittande på; och hvilken det gör, och kronang inkomster deraf minskas, skall böta fyratio mark.s Efterhand, och sedan jorden blifvit sätt i hemmantal, uppkom en motsatt farhåga, den nemligen, att besittnipgarne kunde blifva för små. Så finner man redan i en författning af den 15 April 1541 stadgadt, attingen, som icke egde åtminstone ett fjerdedels bemman, skulle un-derstäå sig begära bruka och -bebo detsamma utan ef:er mätismannaordom, och som det bäst och lämpligast ske kunde; i annan händelse skulle de af den, som större delen hade, låta sig utlösas. . Detta utgjorde första steget till de många nskränkningarne i rättigheten att stycka skattskyldig jord, bland hvilka må nämnas plakatet af den 16 Juli 1677, hvaruti all afsöndring af jord från skattehemman förklarades ogild. Härvid afsåg man egentligen att försäkra beståndet af det vid samma tid inrättade rustningsoch roteringsverket. Men för öfrigt saknades hvarken då eller under en Jångt senare period andra skäl, bygda från de mest egennyttiga grunder, såsom t. ex. att genom hemmansklyfningen befarades uppkomma brist på åboer till kronooch-frälsehemman, äfvensom på tjenstehjon, samt besvärligheten för, kronans tjenstemän att fördela och uppbörg utskylderna af flera åboer. Strängheten i dessa stadganden milärades genom kongl. förordningen af den 30 Juni 1747, bekräftad genom en annan af den 8 Mars 1770. hvarigenom tilläts, att skattehemman i allmänhet finge klyfvas i 6 till 8 eller mindre delar, i den mån sådant pröfvades kunna ske med hemmanets bestånd i framtiden. Från denna tid fortgingo klyfningarne nästan obehindradt, tills man i kongl. förordningen af den 19 December 1827, i stället för den tillförene oinskränkta pröfningsrätten, sökte noga bestämma hvad som borde anses för besutenhet. Hufvudpunkterna i 1827 års författning äro hvad hemmansklyfning angår: rätt till klyf. ning i buru liten del gom helst, e.dast Tu den utklufna delens åbo blifver boguten. hvarbj med förstås att ett hushåll af Minst tre arbetsföra personer må kunna af egornas afkastning underhållas, hvarjemte en häst eller tvenne oxar, två till tra kor och fem till sex får eller getter kunna födas, äfvensom binär. ringar ock Löra ingå i särskilt beräkning. I fråga om jordafsöndringar tillerkändes egare rätt att af hemmanets jordrymd till en eller flera upplåta högst en tiondedel under full eganderätt eller till besittning på viss tid dock ej öfver femtio år. Genom en senaro kongl. kungörelse af den 15 November 1829 bestämdes sålunda afsöndrad lägenbet ett minimum af fyra tunnland duglig fara undanta; FN Gefleborge, ur Z jord, med vr esternorrlands Jemtlands, WesterbotiYe sö coas och N 4 der den borde ir o orrbottens län, -unehålla minst sex tunnland. Angåonde tillkomsten af 1853 åra författning må i korthet följande erinras. Med anledning af en framställning från ordföranden i fångstyrelsen om behofvet af nödiga kontroller på efterlefnaden af 1827 års förordnin g anbefaldes genom ett kongl. cirkulärbref af den 26 Oktober 1833 länskomitåer att Big i ämnet yttra. Sedan detta skett och derasa ut åtanden inkommit, uppdrogs, enligt 1834 års ständers önskan, åt en komit att utarpeta förslag till ändringar i ofvannämde förordning. Sedan detta förelag, i de väsentligaste delar godkändt af 1840 års ständer, yterligare undergått en pröfning af länsstyrelterna, i gamråd med härsdshöfdingar m. f., samt kammearkollegii och högsta domstolens itlåtanden afgifvits (det sistnämda i Maj 1844), itfärdades omsider efter rio års ytterligare örlopp nu gällande förordning i ämnet, daerad den 13 Juli 1853. Förberedelserna hade, som man af det ofrananförda finner, varit stora, betänketiden ång. Man hade sålunda haft skäl att vänta, lat wanernrltatat Alall. 4 H:s säg OA