Aftonbladet – 24 november 1856, sida 2

Jag har varit på en supå hos vår gemensamma slägting, friherrinnan W. Der varen ganska stor societet församlad, inen, min ljufva Edith, jag kände der djupare än någonsin att, liksom den älskades frånvaro förbyter solen i dunkel, så förvandlar den äfven en stor samling i enslighet. Jag föreföll mig sjelf som en eremit i detta böljande hvimmel. De äldre damerna, sjelfva granna som figurer i ett vaxkabinett, talade, med synbara hufvudskakningar, om den tilltagande lyxen, och kastade i förbigående en blick på den växande dyrheten å smör och andra viktualievaror. De unga flickorna, bland hvilka befunno sig åtskilliga mindre unga, bevisade ett hos personer af deras ålder ovanligt förutseende, ty de resonerade redan om Amaranthen den 5 nästkommande December och hvad märkligt der borde tilldraga sig, hvarefter samtalet vände sig på de ogifta damernas förväntade myndigblifvande, och en nyss trolofvad utbrast: Blir jag icke myndig förr, skall jag åtminstone bli det då jag gifter mig. (Hvad är din åsigt i detta fall, älskade Edith? Det skulle intressera mig att på förband veta det.) Ett par (med par förstår jag alltid en herre och ett fruntimmer) talade, i skyddet af en fönstersmyg, uti den låga ton, som mellan en man och en qvinna merendels betyder så mycket, och tycktes vilja uppsöka rätta vägen till mademoiselle de Scuderys s.k. Royaume du Tendre,. De äldre herrarne spelade; de yngre politiserade, Slutligen, som nästan alltid under dylika förhållanden, föll samtealet på fruntimmer och derifrån på giftermål. Man gör sig för litet fordringar på en tillkommanmande följeslagerska genom lifvetn, inföll en af dem; låtom oss endast taga efterdömen at den ursprungliga naturmenniskan Sauromaternas flickor måste uppvisa bufvudet af en slagen fiende innan de fingo inträda i äkten ,