Aftonbladet – 12 november 1856, sida 2

— Bildande konst. Den i konstakademiens lokal föranstaltade exposition af M. Larssons nyaste målningar har i går och i dag varit besökt af ett stort antal konstvänner, hvilka lifligt uttryckt sin tillfredsställelse öfver den konstnjutning, som härigenom blifvit dem beredd. Inom intet område af den bildande konsten äro dilettanteriet och virtuositeten så gängse som inom landskapsmåleriet, och det är derföre för den sanne konstvännen ett särdeles stort nöje, då han bland den stora mängden af mer eller mindre lyckade landskapspartier och veduter får se någonting, som röjer en djerfvare, mera energisk konstnärsande, hvars arbeten häntyda på det medfödda geniet, på ett arbetande med lust och lätthet, och som, på samma gång de vittna om de oförtrutnaste naturstudier, icke inskränka sig till ett slafviskt reproducerande af några yttre naturföreteelser, utan i viss mån kunna kallas sjelfständiga produktioner. Landskapsmålaren måste i sjelfva verket besittå fantasi och poetisk uppfattning, liksom historieoch genremålaren. Sina motiver hämtar han visserligen ur naturen; med ifver och värma och utan att någonsin förtröttna måste han studera den; men den känsla, som leder till att rätt uppfatta karakteren af naturföreteelserna, att upptäcka skönheterna och att ge helhet och lif åt framställningen, kan aldrig ersättas genom de ifrigaste studier; den måste ingå såsom beståndsdel i konstnärens personlighet. Skogarne och fälten ha sin poesi, hafvet har sin och likaså den minsta blomma. Det är endast verkliga konstnärer, som förmå att fatta och återgifva denna poesi och det är derigenom som de, ifrån att vara blott och bart kopister af några gifna naturföremålk kunna sägas sjelfva skapa någonting. Ingen kan frånkänna hr Larsson detta medfödda konstnärsgeni; det är glädjande att se, att han återvändt från den missriktning, som man för några år sedan trodde sig spåra i hans konstnärsskap, då det poetiska elementet tycktes alldeles ligga under för en effektsökande virtuositet i framställningen, och beträdt en bana, som berättigar till de allrastörsta förhoppningar. Hos hr Larsson är visserligen det poetiska elementet något outveckladt och icke bragt till klart medvetande; men ingen kan frånkänna honom en snabb, instinktartad uppfattniug af det stora och sköna i naturen. Deita visar sig 1 valet af motiver: han ger oss icke på måfå utskurna stycken ur en skog eller en bergsträckning, utan verkliga landskapspartier, och han lemnar i dem vittnesbörd om ett skarpt och ihög grad utveckladt sinne för lokala egendomligheter och karakteristisk stämning. Hr Larsson hör, till följd af bela sin individualitet, till den reas listiska siddh af landskapsmåleriet, och han gör fullkomligt rätt att härutinnan följa den väg, till hvilken hans anlag hänvisa honom: -Han skulle förgäfves söka tillegna sig så väl den milda, klara anda af antik enkelhet och stilistisk storhet, som uppenbarar sig i Rottmens landskaper, som den sydländskt poetiska fläkt, hvilken ger ett så oemotståndligt bebag åt Calame. Men hr Larssons kraftiga realism utestänger icke det poetiska elementet; den gör honom väl skickad till att bli en konstnärlig tolk af den nordiska naturen, hvars egenheter i former och karakter han med så öppet: sinne uppfattat o hvilka han synes blifva alle mera ören Bland de nu exponerade taflorna tilldrager sig ett stort nordiskt landskap (motiv från EPERESTTTNSARSES TENN REON NONSENS UNDAN one R AN RRONSNONREEOEA