Aftonbladet – 12 november 1856, sida 2

detta — sco 000-0-0-r--7-7---—--— —r-rr), rer ken, gnuggar händerna och sakta mumlar för sig sjelf: Jag har ändå, himlen vare lof, ett ganska betydligt antal framstående och förnäma bröder. Men man ger icke för intet sådana middagar, som jag, och spelar ieke utan resultat en sådan point, som jag. Man påstår äfven att fåfängan någon gång skapar krigare. (Vi säga uttryckligen: någon gång, ty tapperheten är, Gudi lof! åtminstone inom vårt fådernesland en så vanlig dygd, att vi knapt vant oss betrakta den som sådan.) Krigare dock icke i farans ögonblick, då stormmarchen ljuder, då vårdkassarne brinna, då fienden står på gränsen och man går ur huse att strida för fäderneslandet — nej fåfängans krigare väpna sig helst under djup fred, under strängt iakttagen neutralitet, under fullkomlig stiltje i de politiska förvecklingarne, då inga andra tilldragelser störa folkens lugn, än möjligen ett hotande deficit i liqviden på ett värdshus eller den mot hvarje friare utveckling kämpande inskränktheten hos ett par träskor. I allmänhet torde det vara lofgifvet förmoda, att dessa fåfängans krigsre icke skulle mangrant stupa vid något nytt Thermopyle utan att åtminstone pluraliteten ansåge för en kär skyldighet att hos chefsemhetet rapportera sin lyckliga återkomst. Men nyttjades deremot inom nyare tiders armåer, liksom hos grekerna och åtskilliga den nya verldens mindre civilicerade nationer. så kallade stridsdansar, skulle jag nästan våga påstå, att fåfängans stridemän ÖR HN rätta fältet för sin krigiska a et. Tapperheten i pantomim, hjelte a 1 grimaser, dödsföraktet i batimanger, se der ett afvundsvärdt öch föga vådligt fält för deras triumer. Och. kröner icke Mars mm ansträngningar med sin lager, så skickar an istället sin gamla väninna Venus att fläta sin myrten om deras svärd. (Forts.)