Aftonbladet – 10 november 1856, sida 3

motion i samma ämne, men atnöjde sig Du med ars instämma med Nils Larsson. Olof Larsson från Jemtlands län öttalade den önskan, att samma förmån äfven måtte medgifsas åt båtsmansbållet; likaså Erik Ersson, och -med denna mening instämde flera representanter från kustprovinserna. Vid föredragning för remiss af Anders Erikssons från Elfborgs län motion om hemmansklyfningen uppstod -en lång debatt, jemte det flere motioner i samma ämne nu blefvo upplästa. Sahlström hade af ett vigtigt kommunaluppdrag varit hindrad att närvara i plenum då Lekbergs motion upplästes, hvarför han icke heller då kunnat med hopom instämmez, som han eljest skulle ha gjort. För att emellertid närmare redogöra för sina skäl väckta han nu sjelf motion i ämnet och anförde hufvudsskigen följande: endast obekantskap med innehållet af 1853 års författving eller likgiltighet för dess följier kuppa förspleda till tystnad öfver dess talrika anledningar till missbelåtenbet å allmogens sida. Författningen förklarar bvarje jordegare obesuien, som eger mindre än ett åttondedels martal och med ietsamma oberättigad till lagfart, laga fasta och insecknpingsrätt för sin egendom, för så vidt undersökning och pröfning om beskaffenbeten icke förut skett; len uppdrager åt landshöfaing-n, med så kallade sakkunonige män, domsrätten angående besutenheten för lånet i allmävhet; och ytterligare skall det bere af deputerade ur sockennämden att bevilja eller afstå Gen besutenhet å mindre bemmansdelar, som af ålder förefunnits och varit erkänd; a!lt utgsh minsta afseende bvarken på tidens och rättvisans fordran på isttade utvägar för den tillväxande folkmängdens bosättniog och bergniog eller på arfvingars lagliga rätt sill delniog, En sådan allmän osäkerbet i egandesch besittningsrätt af mindre hemmansdelar skali utifva så mycket större och vidsträektare inflytelse, som redan genom representatiopskomitens undersökningar för 10 år sedan, det bief utrönt, att icke minire än 63,193 personer af allmogen då innehade minIre än ett åttondels mantal, hvilkas ekonomiska ställsikg genom förordningen betydligt förändras och äfsentyras. Än mer, deras, hittills egande politiska -ättigheter blifva ock synbart hotade och kringskurna, ty obesutenhet medför ingen slags valrätt eller valbarhet, ieke ens i den vanliga sockenstämman, äs mindre vid sådave salförrätt ingar och uppdrag, hvarå allmogens bestånd, dess medborgerliga och poitiska rättigbeter fertfarande bero. Dessa förbålianden jemte de lösningsanspråk, sem i förordninsens 1 8 mom. omförmålas, och hvarigenom den fattigare kan tvingas att till en förmögnare granne sfstå sin måhända från fädren ärfda jordlött, fordra ofelbart böndeståndets synnerliga uppmärksamhet, samt bestyrka det omdöme att koappast någon örordning på de senare 50 åren emanerat, som mera zräokt den allmänna rättskänslan eller skadligare inserkar på allmogens urgamla och häfdvunna rättigheter. För att visa det oriktiga, både i förordninzens tilikomst och i dess tillämpning anförde Sahlström en del af den reservatipn, som borgareoch vondeståndets ledamöter i konstitutronsuiskottet vid sistlidne riksdag e hälligtafgåfva: till dechargebesänkandet, och hvari de visade att vid författningens atfärdande blifvit åsidosatta: både grundlagens bud och ständernas beslut; och att genom densamma uppkommit en. osäkerhet i eganderätten, som, i den mån författningen hivner utöfva sina. verkningar, skall fruktansrärdt förvilla rättsbegreppen och öka rätte zångaroe till oberäkneligt antal: Vidare anförde han juridiska föreningens omdöme, som slutar med att önska, författvingens vupphbäfvande. Vid jemförelre mellan förordningens föreskrifter om besutenhet. och riksdagsordningens. 1564, om allmogens valrätt och valbarhet; fann Sablström ieke blott den största missaktning för detta grundlagsbud, utan äfven en tämmeligen oförttekt uttalad afsigt, att med åsidosätsande af. bestämda former småningotn -undergräfva och förändra grundlagen. Slaget är förasämligast riksadt mot: allmogen, dess stämma och tillvaro såsom riksstånd; dess styrka skulle nemligen märkbart försvagas, om alla de, hvilka förordningen förklarar obesutne; derigenom förlora sin gamla valrätt. Bonleståndets ombud: hvarken kunna eller få låta en dyik afsigt viona obehindrad framgång; utan böra i. stället och med det stöd ena rättvis sak lemnar söka försvara sina hufvudmäns från urålder ärfda rättighet att fulltaligt råda och svara, der rikets väl och det allmännas rätt sådant påkalla. Beträffande åter författningens sannolika verkan i afseende på jordafsöndringar, ansåg Sahlström, att bestämmelserna bärom allt för myeket hindra jordens friare delning och uppodling samt inskränka den arbetande klassens naturliga rätt till fast bosättning och sjelfständig bergning. Billigheten af en lagstiftning, som gynnar dena rätt, inses väl, men erxännes sällan af. dem, hvilkas intresse det är att erhålla arbetare för godt pris; mer för rättvisan deraf zalar både den gifna nödvändigheten att underlätta den fattigare klassens behef af ökade utvägar till bergning, och erfarevheten om stattorpraresystemets förstörande verkniogar för samhällstillståndet, sedlighet, barnauppfostran; fastigvård och för allt hvad staten måste befordra, -Säkraste beviset på olämpiigheten af författningen i denna del finnes i de ieke iagliga jordafsöndringar, sem oupphörligt fortgå i rikets alla delar, till följd af säkens alldeles egna och svingande natur; försöket att genom lagar lägga hinder för hvad som icke kan hindras, kulturens sång och jordens fria delning, skall lika litet bädanefter som hittills lyckas; men väl skall man lyekas att derigenom. demoralisera folket och brioga det i vanmakt. På grond af hvad Sahlström sålunda anfört, yrsade han nu att kongl. förordningen af den 13 Juli 1853 måtte -upphäfvas oeh förhållandet härutioman segleras efter grumdsatsen af fri egandeoch -besittaingsrätt samt de sundare åsigter i ämnet, som under senare tider gjort sig gällande. Olof Larsson från Gefieborgs län uppläste derefter en närmare utveckling af de skäl han ban hade för sitt anförande i-onsdagsplenum emot den fria hemmansklyfoingen. -Med anledning häraf uppträdde nu Lekberg meden beveklig framställning till Olof Larssop, act han måtte, om han än icke trodde sig sjelf kunna komma i behof att skaffa sig mindre än ett åttondedels hemman, likväl besinna, det hans barn och efterkommande kunde komma: i en sådan ställning, och att han måtte återiaga sitt anförande om icke med afseende på alla ståndsbröder. sas Önskan, så åtminstone af omtanka fössina barn: Olof Larsson förklarade sig, då hvad han anfört utgiöge från hans öfvertygelse, eburu han var: ensam om den, icke kunna gå Lekbergs önskan till mötes. För öfrigt hemstälde ban om icke Lekberg, skulle anse det båtire ait ett af barnen fipge bebålla gården ostyekad och-derigenom kunde behålla styrka att understödja sina syskon. Pet Nisson i Espö anmärkte med anledning häraf at deta yttrande af Olof Larssen vore höjden af allt -bvad man i den saken af honem fått böra. :; Det innebure tydligenatt han ville det inom berdeståndet skulle bildas fideikommisser till fördel. för ett af syskonen under det de andra skulle blifva-arbetare åt den sålunda gynnade, Liss Lars Olsson: uppträdde nu emot. O!of Larsson, emedan deone i förra plenum. hade yttrat, att om en obegrämsad bhemmansklyfning bade de: fördelar, Sk kopparen vore: pott och panna till de olycksaliga brännerier, sont förpesta hela landet, och att Köpparelagarbreket derigenom blifvit nära nog vanärande. Kopparen åter genmälde, att tennet, genom den mängd af tennsoldater, som-dst-spridde kring land och rike, underhböll er farlig krigslust hos ungdomen och kanske med tiden skaffade Sverge en ny Karl XH på halsen, till stort förderf för alla bor