Aftonbladet – 10 november 1856, sida 3

intagit sin plats, men de begge statsfruarne förblefvo stående i vagnen. Undertåtlig vördnad kunde icke vara driffjedern till deras beteende, ty begge hade mångfaldiga gånger, i majestätets omedelbara granskap, poserat på taburetten. Emellertid ville nu ingendera se den andra rakt i ansigtet, utan begge sträfvade att sänka sina tyngdpunkter — kanske är ändå punkt för litet sagdt — parallelt med drottningen, som naturligtvis: Blef förvånad ötver ett dylikt inpromfu; hvilket, noga sedt, icke kusde vara tillstäldt för att roa Henne. Det var först några lämpliga oftd af majestätet) som cerinrade de råda täflande partierna om det ohemula i deras intagna atällning och tvingade dem att draga sig tillbaka hvar och en åt sitt håll. Emellertid påstår man, att fötternai tysthet fullföljde rangtvisten. När hofdamer kunna så glömma hof och måtta, till den grad sätta både stence och biensance (för att tala. hofvens språk) å sido, torde ingen föröndra sig öfver den rangstrid, som vi ur det rent borgerliga lifvet ta oss friheten. anföra. ; Em kopparslagarefru ochen tenngjöteröfru kunde aldrig draga jemt vid repen bos sina respektive kaffesystrar. Både tennet och koppsren yrkade: på försteget vid de efter sylt med sockerkringlor — det servetas alltid till sist för att borttaga smaken af allt för beska anmärkningar mot nästan — städse förekommände afaskedsnigningarne för värdinnan. Man hade föreslagit dem att tura om;att lotta, att låta ancienniteten bestämma och välja mantalslängden till -skiljedomare; men dets detta senare förslag, som begge hade sina skäl att förkasta, bragte endast den ömsesidiga oviljan i full låga och gaf anledning till en. polemik; som, med den mest chejdade bitterhet, muntligen. fördes emellan de begge metallurgiska damerna.. Tennet påsted, att