Aftonbladet – 10 november 1856, sida 3

rätten, hvilket naturligtvis: skulie, ha till följd att iegokarlarne : skulle bli så mycket: svårare att anskaffa, således ock dyrare. För öfrigt ansåg han statens säkerhet icke betryggad genom beväribgsinrättningen sådan den nu är, utan borde folket redan i skolorna förberedas på att i farans stund kunna medverka till fosterlandels försvar. Medin erinrade, att då man förut önskat inskränkning i beväringsrxercisen, så hade man alltid svarat, att kontraktet öm... beväringspliktens fullgörande borde uppfyllas. Man kunde nu också från andra sidan yrka, att det skulle förblifva oförändradt såsom deitz kontrakt bestämde; men skulle någon framflyttning ske, så borde åtminstone stadgas, att beväringsynglingarne genast vid första mönstringen skulle antingen antegas eller kasseras; så att de ieke såsom nu är fallet ofta finge gå flera år efter hvaratdra till mönstringarne, hvilket år ganska betuogande för dem som bo långt ifrån mönstringsplatserna. I fråga om legningsrättens inskränkning yttrade sig Medin i samma syfte som David Andersson och afstyrkande. Nils Svensson från Kristianstads län ville hafva beväringsexercizsen afskaffad och beväringsåren alldeles icke framflyttade, sy sådant skulle bli till. mehbn synnerligen för jordbrukaren, som tidigt träder i gifte. Han ansåg förindringen hvarken nödig eller nyttig. . Anders Erikeson från Elfsborgs län kunde icke inse de nu framhållna vådorna af beväringsårens framflyttning ; tvärtom borde det anses såsom en fördel att icke behöf2a komma så tidigt till mönstringen att kroppen ännu icke vore tillräckligt utbildad, hvsrigenom man ej sällan nödgades gå flere gånger. Den inskränkning, som blifvit föreslagen i rätten att lega äldre karlar, motvägdes epvligt talarens tavke af legningsrätten ivom 5:te klassen. Jöns Persson yttrade sig i samma syfte som Nils Svensson. Anders Persson från Örebro län trodde ieke den tidiga beväringsplikten hafra särdetes stora olägenheter på landsbygden; men deremot större sådana i städerna, der arbetes natur och vistandet i osunda verkstäder och dylikt förbindradekroppens utveckling. Han saknade i den kongl. propositionen ett stadgande, som ban önskade måtte bestämdt göras, nemligen huru många gånger kassation af en undermålig yngling skulle få göras. Tillika ville han ha stadgadt, att en och-samma karl skulle kunna legas två gånger å rad. Per Nilsson ansåg förändringarne öfverflödiga. Lekberg var emot framflyttningen af beväringsåren, men för förändringarne i fråga om legorätten. Mengel anförde, ati så länge man med beväringsynglingarnes vapenöfningar allenast afsåg hvarjehanda milittriska Iekar, så är det af ringa vigt om bevåriogsskyldigheten framflyttas ett eller annat år. Men om deremot beväringen verkligen skall utgöra landets. försvar mot-yttre fiender — och en tid kan komma då si måste ske — så är det af yttersta vigt, att just den klass som först tages i anspråk dertill, är i afseende på Kroppskrafter fullt utbildad; ty i motsatt fall skull ett stort avtal yngliogar soart duka under i ett mödosamt filttåg. — Beträffande legorätten, så önskade talaren, att den helt och hållet måtte afskaffas, såsom hvilandepå en oriktig grundsats. Från skyldigheten att försvara fosterlandet borde nemligen ingen vapenför yngling kunna friköpa sig, oeh den rike ynglingen alltså vara lika pliktig att bära musköten, som den fattige, då fäderneslandet vore i fara. Till följd af dessa åsigter ville talaren. rösta emo: förändringar i legorätten tills den blef helt och hållet afskaffad. Per Mattsson hade, i många år varit fullmäktig vid bevXringsmönstringarne, och. hade sällan funnit att någon yngling, som varit stäldpåtill växt, verkligen uppnått rätta målet, utan hade den; som vid 20 års ålder befunnits för liten och svag. vanligen oek sedermera förblifvit sådan. Medin tog Mengels yttrande om legorättens upphörande något ömtåligt och önskade, att hvarken Mengel eller nägon annan inom ståndet måtte väcka motion derom. Med avledning häraf genmälte Mengel, att han visst icke tänkte väcka motion i ämnet; en sådan borde måhända icke väckas inom bondeståndet, hvars söner ytterst sällan: undandrager sig plikten att ställa sig personligen i ledet; det är mest de andra stånden, som för penningar köpa personer: ur den fattiga klassen att fullgöra: denna medborgerliga plikt.. Anders Gudmundsson talade i samma syfte som David Andersson. Derefter föredrogs den kungliga propositionen om upphörande af det från rotehållare eller soldaterna vid indelta regementena utgående bidrag till soldatbeklädnadens anskaffande och underhåll. Nils Larsson hade med ledsnad funnit, att rotehållarne i Jemtland icke vore bland dem, som skulle få njuta denna lindring i sina bördor. :I-fråga om Jemtlands fältjägarekår är det nemligen yttradt i den kongl: propositionen;. att rotehållarue vid densamma icke för närvarande vidkinnasnågon afgift för soldaternas beklädande, enär sådan afgift utginge från den vid Jemtlands omrotering bildade roteringskassan, hvars hufvudsakliga inkomster utgöras af dit anslagna hemmansräntor eller, i stället för dem, statsanslag, och att följaktligen något statsanslag för detnu ifrågavarande ändamålet icke behöfde komma i fråga för nämde kår. Nu anförde likväl Nils Larsson; att sedan ständerba anhållit hos Kongl. Maj:t; det roteringen i Jemtlavd måtte jemnas till likhet med roteringen i det öfriga Sverge, hade Kongl. Maj:t väl ieke kunnat medgifva en så stor nedsättning i nummerstyrkan, som häraf skulle blifra en följd, men anbefalt krigsoch kammarkollegierna att inkomma med en utredning, utvissnde medium af roteringen i rikets öfriga provinser; för att tjena till ledning vid Jemtlands7omrotering. :Vid denna utredning hade befunnits, att efter Jemtlands skattläggningsmeted n rote skulle motsvara 10 tunlazd skatwt. Men då Kongl. Maj:t bestämt att i allmänhet 5, tunland skatt skulle motsvara en rote, och att de förut utgående-räntor och bidrag borde utgå till understöd vid rustningens och roteringens utgörande, så ansåg Nils Larsson det vara uppenbart, att ränteeller statsanslagen afsåge ersättning. eller bidrag för den öf rerrotering, som provingen sålunda måst vidkännas. Denna ersättning motsvarar likväl ingalunda öfverroteringstungan. Anslaget var väl beräknadt att motsvara nära hälften af soldatens underhåll, men utgör: blott 12-rdr 32 sk: babko för hvarje röte, då likvälsoldatiönerna nu betingas till 50 ä 65, rdr samma mynt, och det behöfves således icke någon vidlyftig utredning för att visa hvem som Blir den lidande parten. . För de rotar, som äro anslagna till kavalleriet, är missförhållandet ännu större... Vid dessa förhållanden yrkade Nils Larsson, att staten måtte erkänna oftanämde anstag såsem rotehållarnes välförvärfvade egendom, och att staten icke vidare påräknar dem för andra ändamål. Och röteringskassan inbetalar väl beklädnadsbidraget till beklädnadsdirektionen, men räknar rotehållaren det tilllast vid liqviden af den utdelning han har att från kassan erhålla, till följd hvaraf det är klart, att det är rotehållaren och ihgen annan som får vidkännås utgiften. Vid hästjägarekåren är samma förhållande som vid infanteriet; dennä kår :är nemligen ieke grundad på egentlig rotering, utan på rotering såTanda, att två sammanlagda soldatratar gemensamt bålla karl och hästs Till följd af allt detta anhöll Nils Larsson, att statsutskettet måtte för Jemtlands rotehållare, så väl vid hästjägaresom föältjägarekåintagit sin plats, men de begge statsfruarne förblefvo stående i vagnen. Undertåtlig vördnad kunde icke vara driffjedern till deras beteende, ty begge hade mångfaldiga gånger, i majestätets omedelbara granskap, poserat på taburetten. Emellertid ville nu ingendera se Ät pos bes RÅN ÅKERN ARDEN SN 1 , ; ;