Aftonbladet – 10 november 1856, sida 3

R KS AGEN. Bsadeståndet I lördagens plenum föredrogs först den kong. propositionen om ändribgar i stadgarne, rörande beväringspliktensfullgörande. Fråga: uppstod omden ej kunde få ytterligare bordläggas, men sådant ansågs af sekreteraren stridande mot 49 1 mom. riksdagsordningen, kvarjemte det äfven befanns onödigt, då den, som hade något att i saken andraga, kunde göra det antingen nu geoast eller framdoles, och få sina framställningar remitterade till det utskott, som kommer att behandla frågan. Ola Månsson bade ingenting emot de föreslagna ändringarne i legnings rätten, men trodde ej några förmåner kunna vinnas genom beväriogsålderns framflyttande, utan skulle deraf tvärtom följa flere olägenheter, synnerligen som ybglingen, då -han blir myndig, får en mängd andra saker att sköta, för hvilka det skulle vara särdeles hindrande att då nödgas uppoffra tiden till militära öfningar. Östman var äfven af dan åvigten, att beväriogsäfdern icke borde framflytias, emedan ynglingar vanligen icke antagas till biträden vid ät: skilliga företag fifr än de bevistat beväringsmöte; de kunna till exempel ieke vinoa inträde vid vissa landibruksskolor förr än de exercerat. Deremot hade värre MÅ NER REA flyg, du Hebe i bindmössa, ty du bör veta, att magens imagination: slocknar, omden får länge vänta på mateni. Och dessa befängdhetens riddare sakna aldrig sina vapendfagare, sina så kallade mamelucker, som blindt och beundrande vandra i deras spår, ehuru de ofta stappla på vägen, ofta förirra sig ifrån den; ty att uppbära en dylik rol fordras ändå en viss grad af förmåga, ett mått af hufvud, som icke faller på hvarje försökåres lott. Men hvad ligger, noga sedt, i böttnen af denna missförstådda originalitet, i denva öflan :tt spela besynnerlig på sunda förnuftets bekostnad, om icke en mera eller mindre väl dold fåfänga, ett begär att icke vara som andra menniskor, em äbåga att beundras af dem, hvilka, med uppspärrade munnar, men hermetiskt tillslutet omdöme, beundra allt, som faller en hårsmån .utom det, hvardagligas sfer? Att fåfängan yttrar sig i strid om rängens företräden, är något så gammelt, att vi storligen frukta, det man betraktar oss som antiqvarier, som. obetingade vänner till det förlegade, det mossbelupna, då vi taga oss friheten att, ur tyenne vidt skilda samhällskretsar, berättelsevis återge tvenne rangstrider, de der hvar och en i sin stad syfta att ådagalägga det äfven i den veka qvinnorjälen nedlagda begäret att vara den främsta, att -blindt kasta sig in i rangens ock fåfäns gans envigen, de der dock lyckligtvis utkämpas med ord och ätbäfvor; utan att vädja till strumpstickans eller taruburpålens blodiga utslag. Vi välja först ett exempel ur det vackt raste af den vackta verlden, ur sjelfva skummet af gräddan, från en af samhällets mest solbegl: nsta höjder. En drottning — bvar, kan göra detsamma, ty nationaliteten har ingenting, att skaffa med vår berättelse — åtföljdes på en promenadsi vagn af tvenne statsfruar.. Drottningen hade