Aftonbladet – 10 november 1856, sida 2

Slutligen . passerade resvagnen Bordigheraudden, och den lilla dalen nedunder blef synlig. Lucy ansträngde sina ögon för att på en gång uppfånga alla detaljerna af den en gång välbekanta trakten, och hennes hjerta sjönk inom henne. Hvad var det, som gåt den stackars osterian, trädgården, sjelfva bafskusten, ett så ängsligt, ödsligt utseende? I den häftiga älska kning, hvari hon befann sig, kunde hon icke se någoting tydligt, men hon urskilde likväl. nog för att känna, att hvilken än orsaken måtte vara, hade stället undergått en förändring. Hon låter vagnen stanna och skyndar, darrande i alla lemmar, den lilla vägen framåt. Den lilla grinden bänger på ett rostigt gångjern, som om ingen mensklig varelse gått igenom den på århundraden; trädgården är en fullkomlig vildmark af ogräs och törnbuskar, den förr frodiga orangelunden har sammansmält till en liten samling af spridda, splittrade, skelettlika stammar, — de få torra rödaktiga blad, som ännu hänga qvar på gremarse, se ut som om de blifvit svedda af blixten ; boningshuset, som är genomkorsadt af remnor och hål synes, kära att falla i stycken. Den enda del deraf, som är hel är den massiva trappan. De af fönsterluckorna, som ieke flaxa för vinden eller ligga på marken, äro hemlighetsfullt tillslutna. Allt vittnar om ytterlig vanvårdnad, förfall och ödslighet. Under det att Lucy knackar på glasdörren, hvilken är stängd inifrån, och ropar på Speranza och Battista, öfverraskas hon afljudet af en röst från foten af trappan. Det är en ung bonde, hvilken underrättar henne om att ingen finks i huset som kan svara på han. nes knackningar eller rop; huset är obebodt och bar varit så allt. sedan sista egarens död -Hvad! Speranza död? — Battiata död da Nej, nej, Speranza och Baitista lefva båda, Gudi lef, och: befinna sig väl. De hålla värde: