Aftonbladet – 8 november 1856, sida 2

icke göra. Det måste derföre öfverlemnas åt tiden och händelserna att å ena sidan förmå konstnärens hustru. att fatta sin mans ider och att intressera: sig för hans sträfvanden, och å den andra, att erinra affirsmannen, att den som vill betrygga sin husliga lycka, får ej vara främmande för sin maka och lefva uteslutande för spekulationer och förströelser.. Den dubbla omvändelsen försiggår också lyckligen, oaktadt svärföräldrarne, makarne Capron, med sina materialistiska ider göra sitt bästa att underblåsa misshälligheterna. Att vid genomförandet af en sådan dubbel intrig och för illustrerandet af ett sådant dubbelsyfte åtskilliga tilldragelser och situationer måste förefalla något sökta och tillstälda, är naturligt, men detta hindrar likväl icke att intresset hos åskådaren hålles tämmeligen uppe. På något högre konstvärde kan stycket dock väl ej göra anspråk. Ett artistiskt utförande gör likväl dess åskådande ganska underhållande. Isynnerhet: uppburos -makarne Caprons, svärföräldrarnes, komiska figurer på ett lyckligt sätt af hr Lagerqvist och mll Lindmark. MIl Kindahl, som man eljest på länge sett endast bland komparserna, spelar här affärmannens hustru, och ådagalägger ganska mycken finess och sanning i uttrycket. Hrr Pousette och W. Åhman fylla väl sina platser såsom artisten och affärsmanen. Gårdagens nyhet; Estelle, är också en komedi i 2 akter, och Secribes frejdade namn borgar för ett arbete af intresse. Detta får likväl här icke kant intrig eller lad ide eller fastmera uti en sökas uti någon ny och piuti någon i stycket utveckådagalagd sanning, utan naturtrogen karaktersteckning, en ledig och behagfull dialog och framförallt uti en anordning af situationer och scener, ytterst tacksamma för skådespelarne, emedan de bereda dem tillfälle att uttrycka en rik vexling af känslor och sinnesrörelser. Stycket synes skrifvet enkom för en liten grupp utmärkta artister, som deri skulle få tillgodogöra de vackraste sidorna af sina talanger. Allt beror också här på spelet, och möjligheten att gifva ett sådant stycke som det ifrågavarande, betingas af tillgången på sådana skådespelare som fru Kinmansson, hr Broman, hr W. Åhman: Dessa konstnärer innehafva här hufvudrolerna, och man får se karakterer framstälda, scener återgifna, känslor uttryckta med ensanning, en natur lighet, som berättiga till den öfvertygelsen att stycket åtminstone ingenting förlorat vic ätt ompla teras från den franska på den svenska skådebanan. Den yngre hr Åhmar försökte sig här för första gången i någor mera framstående rol, och han torde derföre böra ses och bedömas såsom debutant. Har saknade visserligen i någon mån ledighet och säkerhet i hållning, men störde dock icke de goda samspelet.