Aftonbladet – 8 november 1856, sida 2

Jag tjenars och Äfven jag tjenar,, jemte några betraktelser om militärens stållning i ett komstitutionelt samhålle. I För ungefär ett år sedan utkom i Berlin under titeln Ich dien (Jag tjenar — prinsens af Wales valspråk) en liten bok, författad af en preussisk gardeslöjtnant, OC. v. Reinhard, i hvilken på det mest oförsynta sätt åt armån tilldelas en nästan uteslutande besittningsrätt till all heder, ära, gudsfruktan, manlighet, trohet, mod och hängifvenhet i sambhället, hvars öfriga medlemmar till större delen frånkännas alla dessa dygder, genom hvilkas egande armen deremot ensamt förklaras värdig att vara det band, som sammanhåller staten , att blifva dess räddare: uti revolutionens stormar. Det är tydligt att en skrift med denna syftning, om äfven för öfrigt aldrig så klen, skulle vinna de största sympatier hos det rådande hofoch junkerpartiet i Preussen. Författaren blef äfven genast med stor ynnest upptagen vid hofvet, hvarjemte : hans arbete inom kort upplefde flera upplagor. i hafva redan denna skrift för någon tid sedan äfven utkom i en svensk öfversättning uppskattat densamma till sin rätta halt, men anse bekämpandet af de deri uttalade åsigterna vara vigtigt nog, föratt förmå Öss att återkomma -dertill med anledning af den förtjenstfulla motskrift af en svensk författare, hr: major A.; Öhman, som nyligen under titeln Äfven jag tjenar utkommit och som vi hittills endast i största korthet omförmält. De grundsatser, hvilka i den. förstnämda skriften oblygt förordas, och som framställas uti denna sliskiga, fromlande, jesuitiska, men dock högmodiga ton, gom man är van att finna hos det preussiska junkerpartiets organer, äro i korthet samt nästan ordagrant återgifne följande: Armen är det band, som sammanhåller samhället. Det är armön som räddat de folk, hvilka stodo vid branten af sin undergång. När det revolutionära vansinnets natt eller den öfvermättade förslappningens pest hotade att qväfva lifskärnan, då fann samhället sin räddning hos armen. Hvad var ankaret, som utkastades, då hafvet stormade högt, då bepröfvade män vid styret med förtviflan, blickade i de svallande vågornas kaos, då skeppet blef läck och bötade att sjunka? Det var armen: Då uf alls inrättningar ingen stod bi; då. samhället hotade att upplösss, då hatets och tvedrägtens mörka makter beredde sg till en mordisk strid, då st-andade deras brottsliga förehafvande på — armån. Di folk bröto sitt trohetslöfte och -skakade på troner och altsren, då höjde armeerna högt ärans baner, och samhället var räddadt. Åt armen har konungen anförtrott sin af Gud gifna -krona, presten sina helgedomar, qvinnan sin. ära. Hos armån blir det högs:a bevaradt, som nationen eger. För religionens tjenare, för domaren, för den lärde, för konstnären — för alla dessa samhällets ET och nvidrae der är. Arnmän. en. säker sköld.