Aftonbladet – 8 november 1856, sida 2

mera uppburen af modet, sjönk från sin favoritplats i en högbördad dams knä. De gamla trånga, feodala borgarne omskapades till hus, till beqväma boningar,; och fingo dymedelst en ostridigt mera human, mera medbörgerlig anstrykning, som snart smittade från sig på egaten, . Äfven den svenska aristokratiens gyllne dagar. bör ade. stupa mot sin qvällning, då den siste löparen ), andlös stupade framför den förnäma, fyrspända vagnen, och Gustaf II, som i åtskilliga fall icke får frånkännas en siaresg blick, talade redan i ett bref till dåvarande hertig Karl af den 3 Augusti 789 om ,Varistocratie expirante. Visserligen hämnades den i själtåget på den alltför skarpsynte konungen, men liksom till straff blef den sedermera, till den ojemförligt större delen, blott en tjenstadel, hvilken: är belåten att med den ofrälse bryta kronans kaka, och, således -fraterniserande med honora i en för lifvets. uppehållande särdeles vigtig förrättning, förnuftigtvis lägger fåfängan och adelsdiplomet å sido, Dock håller den, kanske för fastighetens skull, nog mycket på det så kallade riddarhuset, med dithörande poletter, bänkmän, elektorer och mera sådant. Äfvensåhar Sverges besutna adel, på ett vackert och hedrande sätt, gått i spetsen för mången förbättring, för mången frigörelse ur häfdens och slentrianens bojor och nedlagt sin fåfänga i storartade odlingar af fäderneslandets jord, fullt belåten med att endast vara sjelfständiga, adliga odalmän, Det är blott en öfverdådig ungdom, åtskilliga så kallade extra kapita, hvilka med stora ord och åtbäfvor vilja kalla de adliga företrädesrättigheterna ur derassekelsdjupa graf, () Löpare, som till: fots sprungo framför det högadliga herrskapets vagn, brukades ännu i södra Sverge under de två sista decennierna af adertonde århundradet. Löpningen slutade vanligen i lungsot.