Aftonbladet – 5 november 1856, sida 2

terandet i landsorterna af sjelfständiga kreditinrättningar, dessa måtte i öfrigt vara nästan hurudana som helst, medföra en påtaglig förbättring. Afsigten är här endast att påpeka, att sedelbankerna genom vissa misstag i grunderna för sjelfva organisationen, på långt när icke motsvarat hvad man hade haft skäl att vänta af dem i afseende på penningetillgång för lånesökande, hvilket utgör det ena syftemålet, och nästan alldeles icke det andra lika vigtiga om icke till sin verkan på samhället i det hela ännu vigtigare, att framlocka och hopsamla de besparingar af mynt, som finnas på enskilta händer, samt göra dem fruktbärande, under den tid de annars ligga oanvända, dels för egarne, som få en ränta deraf, dels för låntagarne, som erhålla förlag till sina arbetsföretag. Bevisen häruppå äro lätta att framlägga. Med de ofantligt gynnsamma konjunkturer, som kr ditsedelba: kerna hos oss naft, lider det hvarken tvifvel eller motsägelse, att deras verksamhet sammantagen hade under dessa 20 år kunnat flerdubblas, om de hade varit så stölda, att alla eller de flesta lediga besparinsar kunnat af dem upptagas från de särskilta klasserna i samhället. Det är nog att granska siffrorna af deras fonder och utelöpande sedlar under en följd af dessa år, för att i stället finna bevisadt, att de varit, om icke alldeles, åtminstone så godt som stationära i sin utlåningsverksambet, om man i bredd dermed tager i betraktande den allmänna rörelsens och produktionens tillväxt under samma tid. Huru ytterst illa de motsvarat syftemålet att utgöra en sparkassa för allmänhetens penningar, hvilket dock är en lika vigtig hufvudsak vid en bankinrättning, bevittnas af summorna utaf deras så kallade nappoch afskrifningssamt upplånings-räkalingar. Nu är att märka, att alldeles intet hinder finnes äfven för sedelbanker sådana som de närvarande, att i vida större mån fullgöra äfven detta åliggande och dermed öka tillgången på rörelsemedel högst betydligt. I en sådan konjunktur som den närvarande skulle stort gagn derigenom tillskyndas det allmänna, och till åstadkommande deraf behöfdes blott att höja räntan för insatta medel närmare till den vanliga. Sådant kunde ock ske utan ringaste svårighet, då bankdirektionerne dels af erfarenheten tämligen lätt kunna uträkna huru stor andel af det insatta beloppet kan räknas stående, oofi dels äro i tillfälle att skaffa sig en blancokredit på utländsk plats, bvarå medel kunna indragas vid utomordentliga tillfällen af en starkare uttagning. Hvad är då orsaken att, detta oaktadt, ett så abnormt förhällande äger rum, att då öfverflöd på penningar finnes i smärre poster spridt på enskilta händer, på samma gång som tillgången är snart sagdt knappare än någonsin i hela den större affärsverlden och penningemarknaden, bankernas depositionskonto , alla fall icke ökar sig? Ty värr ingenting annat än en trångsinnad egennytta! . Detta ord låter något strängt, men sanningen deraf kan bevisas med ett exempel. Vid en sammankomst helt nyligen i en privatbank icke hundra mil ifrån Mälaren, yrkades verkligen af någon eller nägra delegare, att räntan på depositioner å uppoch afskrifningsräkningen borde höjas, för att dymedelst inbjuda dem, som hafva penninzar, att insätta dem i banken, och man ådagalade ganska riktigt, att detta både vore en skyldighet mot och ett gagn för det allmänna. Men enligt hvad vid tillfället närvarande personer uppgifvit, blef detta förslag omkullslaget af en bland de största aktieegarne, en tämmeligen högt uppsatt person i samhället, som satte sig deremot på den grund, att de upplänta penningarne icke kunde ge så stor räntebehållning, som de, hvile ka banken sjelf myntade, och hans inflytelse var så stor att den segrade. Det tyckes väl, att ett sedelbankbolag borde, under en period sådan som den närvarande, af tacksamhet för de stora förmåner och det monopol detsamma inom en stor del af riket itnjuter under en sådan konjunktur som den närvarande, hafva den känslan för det allmänna, att söka genom ordnandet af sina uppoch utlåningsoperationer och genom att atnöja sig med det minsta mäklarecourtage som kan bära sig, underlätta allmänna rörelsen och söka hälla de befintliga medlen i omtopp. Men det vore utan tvifvel fruktlöst, att söka ingjuta ömma känslor uti bolag, som alltid i främsta rummet komma att se på att örtjena så mycket som möjligt. Det högsta man kan önska i detta hänseende med våra sedelbanker är, att den dag icke må komma, då det kan befinnas, att sedelutgifning sker långt öfver tillåte!sen, och att falska revisioner tillställas. Nej, missbruken måste eller åtminstone böra afhjelpas genom änåringen i sjelfva iagen; vi säga hellre böra än måste, emedan vi nog frukta, att sxedelbankerna redan utöfvat en så demoraliserande verkan på det allmänna rättsbegreppet, att det blir omöjligt att upprycka det onda med roten, och återföra bankerna till sin egentliga bestämmelse, förr än de vid någon svår kris bragt hela den allmänna rörelsen i den bittraste förlägenhet genom stoppning, hvilket visst icke är otänkbart. Men huru skola då dessa vwissbruk afhjelpas genom ändring i sjelfva lagen? frågar säkert läsaren. Det har icke varit vår afsigt att här framlägga någon afhandiing om banker; men för att icke döma ut det närvarande utan att kunna uppgifva något annat i stället, skola vi dock i största korthet antyda ett par hufvuddrag af hvad vi anse tillhöra ett sundt bankTsystem,