Aftonbladet – 5 november 1856, sida 2

gen att kämpa emot den ström som förde henne med sig, hvad kunde hon göra annat än vå ne, föras, till hälften road, till hälften D. AA Astonio kunde emellertid, hvad han än tog sig till, icke tänka på någonting annat än Lucy. Den strålande s:jerna, som för ett ögonblick lyst öfver hans horisont, hade längesedan gått ned för alltid, under det att hans ögon osfvändt skådade uppåt, fästade på den jusa gloria den lemnat efter sig. Antingen han stannade hemma i sin bostad, hvilande på den hvilosoffa han uttänkt åt sin älskliga patient, eller han vandrade omkring på sina vanliga sjukbesök, blickade det kära anletet emot honom från hvarje vrå, vid hvarje k-ökning af vägen. Det Nilla biblioteket, ur hvilket han lånat henne böcker, flöjten och guitarren, på hvilka han så gerna spelat för att roa henne, kartan öfver Sicilien, som han tagit med sig till henne då hennes intresse för hans fädernesland först väcktes, blommorna hon skänkt honom, hvilka troget bevarats, — allt som omgaf honom var uppfyldt af henne. Allt tycktes fråga, hvar är hon? Om han, då han tröttnat att ligga öfver en foliant, på hvilken han utan framgång bemödat sig att fästa sin uppmärksamhet, steg upp och blickade ut genom fönstret, så var det första, hans öga föll på, grefvens 0a8in0, dit han ledsagat henne många, många ganger, — der utbredde den höga pinien sitt gröna tak, under hvilket hon sutit då hon försökt att. af, teckna hafskusten åt Frankrike till, — der, glänsande i solen, var den stora gula stenen fanniken de, till Lucys stora förskräckelse sett en tomtorm krypa fram, så stor som henes lillfinger; — längre bort, vid den der bugten, hade hon lutat sig ned för att taga ODD on Mt honom. m liggande snäcka, som hoh gifvit åt NOM (Forts.)