råer hos engelske ministern, supger och dinåer — och slutligen fö middagsvisiter hos engelska familjer, uppehållande sig i Paris, lifvet till en kapplöpning — utan att upp: taga i räkningen en formlig presentation i Tuilerierna och hedern af en plats tillika med hennes far och bror vid den kungliga taffeln i Neuilly. Ehuru föga partisk för öfverhufvudet af Orleanska dynägtien, hvilken han icke kunde förlåta att han var son af Philippe Egalite, revolutionär i åminnelse, och icke döljande sina känslor i detta afseende, ansåg sir John, för att begagna hans egna ord, tillbörligt att foga sig efter dagens poli tik, och betraktade det som en del af sin plikt som engelsman, att medverka till lentente cordiales, om än på bekostnad af vissa personliga sympatier. Tänk, om en man af sir John Davennes betydenhet skulle rest genom Paris utan att besöka statens styresman! Håren resa sig vid föreställningen om följderna. Men förströelserna i Paris voro ro och stillbet i jemförelse med den hvirfvel af vigiter, dejeunger, middagar, fester och baler, i hvilka Lucy fann sig indragen så snart kon landstigit i England. Hvarenda en af deras talr rika slägtingar, eller af den talrika kretsen a: familjeng ke och bekanta, yrkade att ät minsiore en dag få rå om den älskliga Lucy. Sir John för sin del tog sin skada igen så snart han väl åter befann sig vid Davenne. genom a fylla att praktfulla sloti ända upp ull de förr obegagnade vindsrummen, och hade mottagningsmiddagar och kalas på kalas för halfva grefskapet. På veckor och minader hade Lucy icke ett ögonblick för si sjelf; toalett! etyr och vigiter, visiter och on klettbestyr, dessa tvenne hufvudplikter och sys selsättningar för en ung dam af rang i hvil. ket land som helst, men kanske aldramest i England, voro dageng åligganden. Oförmö