Aftonbladet – 29 oktober 1856, sida 3

niskomassa: — Alla brödraskapen från Taggia, från Riva, från Pompejana, från Boscomara, ja, Gud vet hvarifrån de kommo — vi begåfvo oss således af, med pastorn i sin hvita messkjorta i spetsen, och brödraskapet efter honom med stora ljus i händerna — riktiga vaxljus — och vi bära den välsignade taflan under en himmel, just som om det varit hostian — vi bära i den, söger jag, till församlingskyrkan. Nå väl, hvad tror ni följden blef? Mot qvällen samma dag — kom ihåg, samma dag — blef en förfärlig åska, och derefter nedstörtade regn ämbartals, som om det aldrig regnat förr. Vår tafla qvarstannade i församlingskyrkan i fjorton dagar, och i fjorton dagar fortfor regnet att oupphörligt nedströmma, till dess vi slutligen, fruktande att det kunde -bli en ny syndaflod, skyndsamt återförde ma donnan, och sel så snart vi gjort detta, upphörde regnet, solen började stråla grant, och vi fingo en rik skörd. Kallar ni detta underverk eller ej? frågade eremiten, seende sig omkring med strålande ögon. Speranza och Battista, hvilka med vidöppna munnar och ögon åhört berättelsen, utsände genast en salfva af oartikulerade utrop, ämnade att uttrycka entusiastisk förtjusning och undran. Men detta är icke allts, återtog eremiten efter en paus af en eller två minuter, för att esto mera njuta af de åhörandes öfverraskning. En afton, under det att taflan var i församlingskyrkan, då jag och en annan tjenstgörande just utbytt de fjorton stora vaxljusen, hvilka brunno framför den hela dagen, mot de fjorton oljelampor, hvilka för bespsrings skull tändes om aftnarne, och ämnade gå vår väg, började plötsligen lamporna att dansa upp och ner. Ser ni det der? sade Jag till den andra karlen. Ja, svarade han