Aftonbladet – 28 oktober 1856, sida 2

FR no m———————— natt, endast af kärlek till madonnan. Lampedusamadonnan är deras trosbekännelse, deras stolthet, deras Carroccio, deras fixa id. En sällsam förblindelse, anmärkte Lucy; det skulle vara roligt att höra legenden, ty naturligtvis är någon tradition gängse om denna madonna. Alit beträffande den undergörande bilden, svarade Antonio, och tiden och sättet för dess förflyttande till Castellaro är utförligen framstäldt i tvenne berättelser, den ena på latin, den andra på dåliga italienska verser, hvilka finnag att se i det innersta af kapellet. Andrea Anfosso, född i Castellaro, och kapten på ett kaparefartyg, blef en dag öfverfallen och besegrad af turkarne samt förd till ön Lampedusa. Här lyckades han att rymma och dölja sig tilldess det turkiska fartyget, hvilket tagit hans eget, lemnat ön. Anfosso, som var en händig karl, började bygga sig en båt, och då han var i stort bryderi huru han skulle erhålla ett segel, föll ban på den djerfva och egna iden att taga ur en kyrka eller ett kapell på ön en tafla, föreställande den heliga jungfrun, för att använda den till detta ändamål; och detta slog så väl ut, att han gjorde en utomordentligt lycklig resa tillbaka till sin fådernesust, och i ett anfall af ädelmod skänkte sina landsmän sitt heliga segel. Det underbara af saken slutar icke här. En plats utvaldes, tvenne bösekott framom den nuvarande helgedomen, och eti kapell uppfördes, i hvilket gåfvan med alia tillbörliga hedersbevisningar uppsattes. Men madonnan hade, som det tyckes, en oöfvervinnelig motvilja mot den utvalda platsen, ty hvar enda morgon befanns taflan på just det ställe, der det egentliga kapellet nu står. Vakter posterades utanför kapelldörren, hela hyn var på fötter flera nätter, hållande vakt vid i gången — men inga försigtighetsmått hjelpte. T:ots den strängaste bevakning, fann taflan, nu onekligen undergörande, medel att bana sig vär till det ställe den föredrog. Slutligen började !olket förstå, att det var maonnans uttryckliga vilja, att hennes bufvudqvarter skulle flyttas till den plats, dit hennes bild begaf sg hvarje natt; och eburu det hade