Aftonbladet – 23 oktober 1856, sida 3

I norra Mexiko bereder sig general Vidauri att göra regeringen motstånd. I Peru väntade man en ny revolution. RIKSDAGEN. Af de tal, som höllos af anförarne för de deputationer, genom hvilka riksstånden i går ömsesidigt helsade hvarandra, meddela vi här nedan dem, som höllos å presteoch bondeståndena vägnar af biskop Thomander och Ola Månsson. Vi börja med den förres, så lydande: Till Ridderskapet och adeln. Det nu till riksmöte församlade presteståndet hembär genom sina deputerade till rikets ständers främste män sin uppriktiga välkomsthelsning och sin bjertliga välönskan. Den vill gerna vinna ett värde, denna välönskan, och den söker det i den gemensamma kärleken till det gamla väl berömda och välbördiga land, hvars namn gemensamt vidgar våra bröst, hvars forntid gör vår största jordiska ära och hvars framtid försynen, som tager det bästa i sin tjenst, lägger tyngst på de känsligaste hjertan. Den adla ömtålighet, som utgör det ena bland kännetecknen på ett ridderligt väsende, har utan tvifvel den bestämmelsen att de, som i striden innehafva de främsta platserna, må lifligast känna icke allenast de stygn, som redan träffat, ty då är det för sent, utan äfven dem, som ännu endast måttas till hälften. Det är detta slags förutseende, denna alltid vaksamma omtanka för samhällets bestånd, hvilken grundlägger fosterlandets tacksamhet för dess upprätthållande krafter. Man kan icke tänka sig ett samhälles bestånd utan att dermed framkalla föreställningen om dess förkofran. Sverges inbyggare behöfva vid denna tanke icke skygga tillbaka för blicken på sin närmast förflutna tid. Ser fosterlandsvännen också endast på det senaste riksmötets dagar, så finner han många hufvudsakliga åtgärder för detta lands förökade välstånd, då icke endast ifrågasatta, utan äfven beslutade och genomförda. Af alla dessa finner han ingen, som icke blifvit af Sverges ridderskap och adel verksamt understödd. Presteståndet är hvarken det enda eller det sista att erkänna detta hedrande och lyckliga förhållande. Det är icke ovant, att inom detta hus finna förenade vidsträckta insigter och mogen erfarenhet både i krigets värf och i fredens, både i statsmannens och den enskilte arbetarens. Det ena yrket som det andra idkas ej längre med framgång utan vetenskapens hjelp. Ingen ädel man försmår i våra dagar att höra hennes råd. Hvad fosterlandet derpå vunnit, särskilt i de sysselsättningar hvilka det så länge varit oss af en mild försyn förunnadt att få sköta i frid, derom har ett stigande välstånd burit oss de gladaste vittnesbörd. I våra dagar är det mindre den svenske mannen än den svenska jorden som adlas. Vetitet och jorden, de adlas när de odlas. I hvilken betydlig mån ridderskapet och adeln genom sina insigter och sina oförtrutna uppoffringar och mödor i detta hänseende gifvit värdiga efterdömen åt landet, det skall den svenska häfden sent förgäta. Måtte välsignelse och framgång kröna alla redliga bemödanden för detta goda land! Måtte allt framgent under detta hvalf svenskmanna ära och svenskmanna tro finna det klaraste återsvar! Presterskapet anhåller att i ridderskapets och adelns ynnest och förtroende städse vara inneslutet. Till Borgareståndet. Det riksmöte, som nu församlat detta rikes ständer, erbjuder presteståndet ånyo den angenämaste anledning att till det högt ärade borgareståndet frambära sina helsningar och sin lyckönskan. De fosterländska intressen, som i borgareståndet ha sina närmaste målsmän, bära inom sig all den oförgänglighet som det för, ängliga kan bära; ingen fri stasform kan undertrycka dem, sjelfva de ofria kunna icke vilja det, och äfven då, när en förblindad statskonst förqväfver dem i sina lindakläder, sker det af en förvänd månhet att skydda dem mot hårda vindars inflytelse. Det beror på en anordning, belägen vida utöfver all mensklig klokhet och beräkning, att dessa sysselsättningar, som skulle synas de enskiltaste af allt enskilt, hafva varit de verksammaste medlen till utbredandet och befästandet af allmän anda, allmän frihet och allmän upplysning. Inom städernas murar bar arbetet aldra först begynt att känna sig fritt, och der dröjer det lsngst att underkasta sig slafveriet. Den fria tanken och det fria ordet äro gamla stadsboer, och sjelfva den himmelska sanningen, som är en främling öfverallt på jorden, har under betryckta tider inom de fria städerna funnit det herberge och det skydd, som de öppna fälten förnekat eller erbjudit utan ändamål. I ingen tid bar den stora industrien varit högre aktad än i våra dagar. Faran är icke nu att hon skulle undertryckas, utan den att hon skulle för mycket minnas sig sjelf och allt för litet det myckna, som beböfver lefva både öfver och bredvid henne. Det svenska borgareståndet har aldrig varit så verldsborgerligt, att det upphört att vara svenskt: det har ännu den storsinthet och det mod, som fordras, för att värna både sanningens och fosterlandets rätt. Måtte detta rikes borgerskaps sjelfständighet och trefnad fortfarande blifva en borgen för fäderneslandets! Måtte alla dess öfverläggningar och beslut åsyfta och vinna detta glädjerika mål! Presteståndet utbeder sig att af vällofl. borgareståndets förtroende och välvilja städse få vara omfattadt. Til Bondeståndet. Presteståndet helsar det hedervärda bondeståndet välkommet till ett förnyadt deltagande i fäderneslandets vigtigaste öfverläggningar och värf. Svensk prest och svensk bonde äro väl skickade och väl vane att med hvarandra samråda om gemensamt väl. Hvarderas bo ligger icke långt ifrån den andres, ser ej heller den andras så olika ut: ofta skiljer man dem ej på annat åt än att den ene har några steg närmare till den sista hvilokammaren. Är än deras klädebonad något skiljaktig, så känner dock den svenska bondea ofta sin egen son igen under den allvarsamma embetsdrägten. Ingenderas koja är nu mera den lägsta i landet; men till den, som lägre är, hitta de båda rätt väl vägen, och den öfvade hjessan stöter sig icke på den låga ingången der den fattige bor. Gäller det att vidkännas fädrens gamla tro, så är heller ingendera senfärdig eller vacklande. Blifva någongång deras meningar mycket delade, så röra de gemenligen en husbållstråga; men en hushållsfråga kan ju vara ett litet tvisteämne de trognaste vänner emellan utan att husfriden derföre förjagas. Den senaste. riksdagens lagstiftning vågade sig ut på stora och genombrytande förändringar i landets hushållning; de hade säkerligen icke blifvit vågade, än mindre genomförda, om icke en stor sedlig nöd och en föga ringare borgerlig nytta hade förestafvat dem, Det har gått såsom det all tid går, när ett land har mod att göra sådan. rättvisa som. smakar. bitter. Ett land försakar aldrig en snöd vinning utan att af ett sådant offer skörda välsignelse. Blund alla de folk, som hafva fallit sent eller tidigt under träldomens ok, bland alla de folk, hvilkas namn äro utstrukna menniskornas eri AA Lan öntat Anda falls Lo