Aftonbladet – 21 oktober 1856, sida 2

Om bygnadssättet och de husliga anordningarne på landet i Sverge. Redaktionen har: öfver detta ämne emottagit en artikel, som innehåller flora behjertamsvärda iakttagelser och anmärkningar. Under det man på senaste tiden sträfvat att åt de stemhus, som :uppföras i de större -tiderna, ge på en gång prydlighet och ärdamålsenlig anordning, så bar deremot träbygnmadskonsten, särdeles med tillämpning på landtmannens bonisgshus, nästan alldeles fått ligga i lägervall, id uppförandet af äfven ansenligare trähus på landet följer man oftast en gammal slentrian, utan att taga i betraktande att bygnaderna, utan synnerligt ökad kostnad, skulle kunna bli vackrare och framförallt sundare, beqvämligare och mera lämpliga att utgöra bostäder för menmiskor, som behöfva ljus och luft, för att kunna lefva och trifvas. Då man velat ge en större ansenlighet och prydlighet åt trähus, her man vanligen åvägabragt mer eller mindre misslyckade imitationer af atenhus, utan insigt derom, att träbygnadskonsten, till följd af det material som begagnas och för vinnande af en större varaktighet, helt naturligt kräfver en särskilt stil. I Tidskrift för praktisk byggnadskonst ha flera uppsatser och ritningar meddelats med slacende på en förbättrad konstruktion af landtliga boningshus och uthuebygnader. Men om dylika uppsatser skola utöfva åsyftad verkan, borde deras författare ioke ensamt vända sg till arkitekterna, utan söka genom populärt affattade småskrifter, försedda med enkla teckringar, bibringa nödiga insigter i ämnet åt landtbyggmästarne och åt menige man. Det är visserligen sant, att ett folk måste ha hunnit en viss grad af utbildad suwak och kenstbehof, för att de yttre föremål, som tillverkas med afseende på de alldagliga behofven, kunna i allmänhet erhålla en i någon mån konstnärlig prägel, men det är lika visst, att en dylik smak aldrig kan utveckla sig, om ingenting från de konstförståndigas sida göres, för att fästa den atora massans uppmärksamhet på det nära sambandet mellan det vackra och ändamålsenliga, isynnerhet på det område, som här är i fråga. Den insända artikeln har följande lydelse: Då man genomreser vårt vackra Sverge, förvånas man, icke utan skäl, att, thy värr allt för ofta, bredvid bördiga och goda fält finna halft nedruttnade och bofälliga bygnader, omgifna af smutsgropar och bögar af orenlighet, der menniskan ej sällan tillsammans med svinet.och fänaden bortdrömmer tiden af sin tillvaro; bygnader, i hvilka fylleriet, otrefnaden, idiotismen, lätjan samt den smygande febern och frossan uppslagit sina bopålar; man förvånas öfver att, i jembredd med industriens och åkerbrukets framsteg, finna fylleri, orenlighet och vantrefnad: Och dock, huru arbetas ej för nykterhetens och upplysningens befrämjande; huru slösas ej med tal och predikningar mot. fylleri och mörker; hvilka ädla och vackra bemödanden göras ej för att väcka bonden ur fylleriets, lätjans och liknöjdhetens dvala? — Men så länge dessa ruttnade kåkar qvarstå, så länge ej smutsoch orenlighetehögarne blifvit ersatta af nätta och trefliga planteringar, med ett ord: så länge ej ett trefligt, renligt och gladt hem predikas, bygges och bebos, eå länge skall bonden supa af ledssad och vantrefnad, eå länge skal hans själ, håglös och kall för allt skönt och rent, endast sträfva efter tillfredsställandet af de aldra lägsta djuriska begär. Vi kunna således söka roten till olust och vantrefnad och deraf följande superi och dåsighet i bondens eget RRENO ANNE SAR ART rear oe RO FR