Aftonbladet – 18 oktober 1856, sida 3

MAR UVIGLECIIUES IUCU UTN TJA BYJATISEK Nl förklarat, att när förhållandena äro sådana och nör finnarne sålunda icke rimligtvis kunna når.ng,, och med sådana tänkesätt måste utgöra den sikråsta och rp gaste förpost för rikets nordvestra ogräs (1), så ir det alldeles otänkbart, att nigon sä beskaffad fara, som man med så stort ordeval! oupphörligt förebållit och förespått os, kan vara annat än ett inbillningsfoster; — — så är det slutligen en förolämpning emot den ridderliga kejsarätt, hvi!ken man efter mar styrt vårt land, nitälskat för dess fortskridande utveckling, befrämjat och fortfarande befräma jar dess trefnad och lycka, att påstå, att näzon af dess senare ättlingar skulle sakna den pietet, att förstöra (!) sina förfäders verkl Vi skulle önnu kunna framdraga en mängd yttranden, som äro i ett eller annat hänseande betecknande för den nya officiösa jargonen i Finland. Men det anförda må vara i vija icke trötta våra läsare med alityftiga prof på, buru loftal om Ryssland och förtal mot Sverge taga sig ut hos en svenskskrifvande fö are. RIKSDAGEN. Vid det på förmiddagen hållna första uppropet af andra anteckningen hafva följande medlemmar af ridderskapet och adeln uitagit polletter: Grefvar: N:r 55 Cronhjelm till Flostad, fullmäktig grefve Gyldenstolpe, A. G., kapten; 60 Mörner, C., landshöfding; 87 Löwenhjelm, C. A., en af rikets herrar; 117 v. Stedingk, E. L., generalmajor; 121 v. Engeström, E. S., possessionat; 130 Adlersparre, C. A., kammarherre. Friherrar: N:r 20 Bonde, C. J., öfverste kammarjunkare; 26 Leijonhufvud, A. G., kapten; 155 Stael v. Holstein, F. W., kapten; 213 Armfelt, M., auditör; 246 Manderström, C. A., kapten; 260 v. Saltza, A. P. C., kabinettskammarherre; 313 v. Platen; fullmäk tig grefve v. Rosen, R., hofmarskalk; 388 Gyllenhaal, C. H., f. d. statsråd; 392 Peyron, G., ryttmästare. Riddersoch adelsmän: N:o 38 Carpelan, A. W. Z., premierlöjtnant; 579 Klöfverschiöldh, C. F., kapten; 661 Klingstedt, fullmäktig af Gejerstam, OC. major; 1091 Braun, C. A., vice häradshöfding; 1095 Königsfelt, W. D. S., vice häradshöfding; 1100 Jägerschiöld, E. C. M., kapten; 1151 v. Meijerhelm, fullmäktig frib. Armfelt, C. A., kapten; 1626 Oliveerona, C. A., major; 1976 v. Knorring, OC. G. J., stallmästare; 2054 v. Arbir, A. M., löjtnant; 2090 Adelborg, A. O., kapten; 2120 B) Nauckhoff, C. J., öfverste; 2170 Lidströmer, fullmäktig Tham, C. W.. hofpredikant; 2292 af Edholm, E. W., kapten; 2317 Fåhreus, O. I, f. d. statsråd; 2319 Westerstrand, P., f. d. president. LITTERATUR. Det Segtonde århundradets Beformationshistoria af F. B. Merle d Aubigne, professor vid teologiska seminarium i Gendve. Ötversättning från franskan af G. S. Löwenhjelm. Fil. mag. Första delen. Stockholm 1856. Detta en berömd författares berömdaste verk, som sex gånger blifvit öfversatt på engelska, och i 2—300,000 exemplar spridt öfver Stor britannien, Amerika och hvarhelst detta språk talag, såmt, bland andra språk, öfven på italienska, oaktadt det af påfvarneuppförts på listan af förbjudna böcker, skildrar på ett enkelt, klart och lefvande sätt den vigtigaste tilldragelse i nyare historien, en händelse, hvaruti man, såsom författaren riktigt anmärker, ej får se endast en reform, en naken protestantism, utan en verklig revolution i detta ords ursprungliga bemärkelse, nemligen en förändring, genom hvilken något nytt utvecklat sig ur roenskligbetens sköte. Det kan på jorden, säger författaren, endast finnas ire slags religioner, allt efter som Gud, menniskan eller presten är deres upphof och ändamål. Presterlig kallar jag den religion, hvilken, uppfunnen af presten, har prestens ära till syfteroål, och i hvilken en prestkast r rådande. Mensklig religion kallar jag desss olika tankebygnader, som menniskoförnuftet åt sig uppgör, och hvilka, alldenstund de härleda sig från den sjuka menniskan, sakna all förmåga att göra henne helbregda. Gudomlig religion kallar jag sanningen, sådan den af Gud sjelf blifvit uppenbarad, och hvilken till ändamål och följd har Guds ära och menniskans salighet. : Kristendomens båda utmärkande höfvudgrundsatser äro, enligt författaren, återställandet af den omedelbara gemenskapen emellan själen och Gud (en gemenskap, som ej erkändes inom de gamla prestreligionerna), och att saligheten utgår icke från menniskan, utan från Gud allera (bvilket förnekades af de gamla filosoferna). Båda dessa grundsatser håde likaledes blifvit förnekade af papismen, men återstäldes till sin förra betydelse genom reformationen, hvarvid likväl den förra mindre framhölls än den senare. Båda utgöra ock författarens grundåsigt, hans kristiga tro, likasom hans fasta hopp på en ljuäre framtid uttryckes i följande väl sagda ord: bMå man gifva mig — sade Archimedes, en punkt utom verlden, och jag skall lyfta henne från hennes poler. — Den sanne kristendomen är denna utom verlden belägna punkt, som lyfter menniskohjertat från sjelfviskhetens och sinlighetens poler, och. en dåg skall förflytta .bela verlden från hennes onda bana, samt göra rättfärdighet och frid till der axel, omkring hvilken hon skall vända sig.s — Rörande romerska kyrkans förfall före reformationnen. yttrar författaren åtskilligt, som ej saknar sin tillämplighet äfven på de protestantiska statskyrkorna. Det var egentligen icke de af kyrkan införda villfarelserna och vidskepelsefna, som gåfvo benne dödsbugget. . Men hon hade blifvit förverldsligad. Detta prestvälde, som herrskade öfver samveten, hade glömt sitt egentliga väsende, och kyrkans tjenare hade från att vara andens målsmän blifvit köttets. Det var visserligen det andligas öfvervigt, som kyrkan i början påstod sig vilja försvara emot folkens anfall, men för detta försvar tillgrep hon verldsliga medel och köttsliga vapen, hvilka hon af falsk försigtighet bemäktigat sig. Sedan kyrkan en gäng börjat begagna dylika sr , oh ta as Am mA