Aftonbladet – 16 oktober 1856, sida 2

Detta är i sanning fula skuggor på en vacker taflan, sade Lucy. Mycket fula, upprepade Antonio. Våra Reverendis förnämsta åligganden — naturligtvis finnas många aktningsvärda undantag — är förskönandet af deras kyrkor; och till detta ändamål begagna de sig af det skönhetssinne,; som är vårt folk medfödt. Gåfvor inflyta i mängd til inköpandet af nya orgelverk, silfverlampor, taflor, prydnader till madonnans altare. Emellertid är staden orenlig, icke upplyst om natten, gatuläggningen eländig, landsvägarne afskyvärda, oeh broar saknas der de som bäst behöfvas. Men hvad betyder detta, endast kyrkan ser praktfull ut och fördunklar den eller den kyrkan i grannskapet ? Och på hvilken fot står ni med dessa 7everendi, som ni kallar dem? frågade Lucy: Åh, så der, de äro icke så särdeles vänskapligt sinnade mot mig tror jag, åtminstone icke presten i församlingen, hvilken icke kan förlåta mig att jag regelmessigt återsänder den biljett som han lika regelmessigt tillskickar mig hvarje påsk. Hvad vill det säga ? Det är en högst förtretlig efterhängsenhet, Vid påsk företaga sig presterna att skicka till hvar och en af sina församlingsboer en så kallad kommunionbiljett, och de fordra att hvarje person, efter att ha kommunicerat, skall lemna denna biljett i sakristian som ett bevis på att han gjort det. Ni kan förstå att detta slags tvång är särdeles förödmjukande, — åtminstone förefaller det mig så. Ehuru jag ganska gerna uppfyller mina religiösa plikter, vill jag göra det med frihet, och gom en person som dömer för sig sjelf, icke tom ett barn, på befallning. Jag återskickar således alltid biljetten. — Och presten är ond på er?, sade Lucy, med något bekymrad min.