Aftonbladet – 16 oktober 1856, sida 2

— En korrespondent till Wermlandsposten från Fryksdalen skrifver, med anledning af en der nyligen hållen täflimgsplöjning och exposition af hemslöjdsartiklar, följande om tillståndet i orten: Alla åren hafva blott få mansarbeten i täflingen deltagit. Emedan männen utvandra till främmande orter, hade man anledning förmoda, att de skulle återvända med dessa orters duglighet; men tvertom är mankönets duglighet och flit långt efter qsinkönets. Vore männen hemma, så skulle de hafva något nyttigt för händer. Den penning, som de, genom svära försakelser och strängt arbete, om hösten hemföra, äta de om vintern upp, under vagabonderi i hemorten. Den under deras bortovaro vanbrukade åkern gifver ej nog till hushållets behof för vintern, då den hemförda penningen, förvandlad i säd, vandrar bort igen ur orten. : Vi känna en välmående bonde, som, medan hans ene son idkar Jurendrejeri på Norge, och den andre ligger i en jordkoja i Norrlands skogar, utan att på 8—9 månader få aftaga sina kläder, ej ens om nat: ten, låter alla sina diken gro igen, mössa växa på åkrarne, köper säd nästan alla år, har skuld på egendomarne och ondt om penningar, meh köper ändå mera egendom, som sammaledes får förfalla. ; En man berättade oss för en tid sedan, att i Nedra Fryksdalen fanns för längre tid sedan en bonde, som aldrig tillät sina söner bortgå på arbete, ehuru alla grannarnes gingo hvarje år. Då de bortgångne