Aftonbladet – 11 oktober 1856, sida 2

säger Geijer, framställer det onda såsom uppkommet genom ett affall i begynnelsen, hvarigenom menniskan gått förlustig sitt ursprungliga fullkomlighetstillstånd. Och han visar det oegentlige i det föreställningssätt, som förlägger detta affall inom tidens grängor, då tiden tvärtoti är en följd utaf affallet, hvilket visar, att det snarare är med en bild än med en förklaring i detta afseende, som de religiösa urkunderna begynna.s Geijers åsigt bärom liknar mycket de mystiske tänkarnes Böhmes och Baaders. Det enda klara och begripliga i de många olika lärorna om e syndafall änse vi det, att de på ett bildligt sätt framställa mensklighetens slutpunkt såsom hennes begynnelsepunkt eller, med andra ord, at de sätta vår yttersta bestämmelse såsom ett förflutet och förlorsdt tillstånd. Tillåtes det oss att tolka Geijers mystiska åsigt på detta rationella sätt, så blir hans mening den, att detta flyktiga jordelif, der menniskarn, om hon någonsin vaknar till förnuftighet, gör det så sent, att hon aldrig binner fullt inse, mycket mindre utöfva den så svåra konsten att lefva rätt, der hennes kropp, som borde vara ett lydigt verktyg för själen, så ofta blir en tryckande boja och ett plågsamt fängelse för densamma, der den yttre naturen, huru hon ock af intelligensen må kufvas och betvingar, dock som oftast reser sig mot sin berrskare och blir hans tyrann; — att ett lif med dessa och så många andra brister omöjligen kan vara menniskans egentliga lif; att denna verld ej kan vara hennes verkliga och sanna hem; att hennes hem fastmera måste sökas i en tillvaro, der hon ej vidare födes och dör, der hon i följd deraf har tid på sig att sträfva till fullkomlighet, der hon ej beror af en ofta sjuklig kropp, ej heller af en i så många fall okufvelig och hinderlig yttre natur. På ett den fullkomliga frihetens rike, i jemförelec med hvilket äfven det högsta tillstånd, menskiigheten här kan ernå, blir en blott skugga; på ett frihetens verkliga hem, der ingen annan död finnes än syndens, liknöjdhetens och: slapphetens, ingen annan sjukdom än viljans: slöhet och förvändhet, ingen annan nöd än den andetomhet, som följer af det underlåtna sträfvandet etter det bättre — på ett sådant rike bortom den jordiska tillvaron vill den icke blott för tiden, utan ock för evigheten frisinnade Geijer hänvisa. Om han genom en mindre klar uppfattning af sin egen innersta tanke sätter detta tillstånd ej blott såsom: mensklighetens mål, utan äfven såsom hennes: första och ursprungliga tillstånd, så är detta någonting tillfälligt, då hufvudsaken deremot är den tanken, att om det öfverhufvud är liberalism, att tilltro menskligheten något högre än hvad hon varit och är, så måste slutpunk-ten af all sann liberalism vara att tro mensk-ligheten om någonting högre, än hela den till-varo hon här på jorden besitter. Väl veta vi, att många liberala, så entusiastiska de ock äro för Geijer, icke följa honom till denna sista och högsta konseqvens, utan hålla den för någonting öfverflödigt, alldenstund de jordiska sakerna, enligt derag tanke, bära sig bra utan stöd af ett lif efter detta. Men historien talar, påstå vi, emot dem; och vi instämma i hvadi den både såsom historieskrifvare och tänkare: djupsinnige Geijer öfverallt i sina skrifter och: särskilt i närvarande arbete yrkar, nemligen: att ingen frihet i längden kan bestå utan stöd: af religionen och att religionen i det moderna: medvetandet icke har någon annan sann och varaktig grundval, än tron på menniskans: odödlighet. Detta angåerde Geijers filosofi. Den ans vändning deraf, som, såsom vi nämt, upptager 2:dra delens fem sista föreläsningar, är ända igenom af mycket intresse samti allmänhet lättfattlig. Märkelig är der den sjelf-ständighet, hvilken Geijer förenar med den: djupaste vördnad för bibeln; ett drag hos Geijer, på hvilket vi vid anmälan af hans: samlade skrifter äfven fästade uppmärksamheten. Om Moseböckerna säges (sid. 264 och 269) rent ut, att de ännu befinna sig på en helt och hållet sinnlig ståndpunkt, hvilket också vär det bästa beviset för deras ålder. De många motsägelser, som i dem förekomma, förtigas ej, men minska icke Geijers tro på deras gudomlighet. Emedan denna tro, denna vördnad rör sjelfva andan, det oförgängliga väsendet af dem, men icke den förgängliga bokstafven, så hindrades ej Geijer att erkänna dessa motsägelser; — t. ex. den: att der talas om skapelsedagar, innan ännu: solens och planetens förhållanden voro be-stämda; — vatt menniskan, såsom sinlig, skulle: varit skapad omedelbart odödlig, hvilket är omöjligt, då i samma ögonblick tiden finnes, döden ock finnes,; — att Gud efter fallet säger, att menniskorna skola arbeta i sin anletes svett, hvarvid kan frågas, hvad de förut skulle göra med jorden, då de dock skulle bruka denn? — att de öfverallt i gamla testamentet framställas såsom Guds älsklingar, hvilka vilja förblifva i det inskränktaste naturtillståndet, i motsats mot dem, som deri-från utgått, hvilket t. ex. är förhållandet med herden Abel och åkermannen Kain; oaktadt den senare onekligen hade det oskyldigaste offret, jordens frukter, och Abel deremot åt Herran frambar kött och talg, så upptogs dock Abels offer bättre; — att Kain, när han flyr efter mordet på Abel, säger: shvar man, som mig möter, slår mig ihjäljos hvem skulle: väl slå ihjäl honom? Sedan bygde han en stad; hvem skulle bo i den? — att Moses: äfven visar sin förkärlek för det ursprungliga naturtillståndet genom den skilnad, som göres: mellan Guds söner och menniskors sörer, i det de förra tyckas vara de; som förblifvit: wid herdelifvet och derföre inom sig varit ett.