Aftonbladet – 11 oktober 1856, sida 2

tillhörde andra professioner m. m.; Viyngre, hans vänner, gåfvo Sådana formfrågor på båten och gladde oss tvärtom af allt hjerta öfver ! den lyckan (feliz culpar), att i afseende på filosofiens högsta frågor få höra den Järare, af hvilken vi äfven i detta afseende väntade oss mera, än af dem, som ex professo hade att behandla dessa ämnen. Icke allenast recensenten utan många med bonom medgålvo den fragmentariska beskaffenheten af dessa föreläsningar; men vi tänkte med rätta, såsom recensenten ännu tänker, att fragmenter af Geijer äro vida mera värda, än mången annans till strängaste formfullkomlighet utarbetade systemer. Den brist på enhet, begränsning och ordning, som i månget fall kan anmärkas i detta arbete, härrör i synnerhet deraf, att Geijer här företagit sig någonting, som alltid blir svårt, om ej omöjligt att gå i land med. Han ville nemligen framställa användningen if en filosofisk åsigt, som han förut ingenstädes med tillräcklig utförligbet hade utvecklat. Följden häraf måste uaturligtvis blifva cen, att tvenne väsentligen olika mål — nemligen framställningen af den filosofiska åsigten och användningen af densamma — kommo att sammanblandas, och derigenom hindra utvecklingens klara och eniga gång. Det hade derföre utan all fråga varit önskvärdt, om Geijer haft tid och krafter att särskilt utgifva sin filosofiska åsigt, den han då kunnat förutsätta såsom känd af sina åhörare; men det vore mycket ovist att låta tänkbarheten af någonting ännu bättre förminska glädjen öfver det i alla fall högst värderika arbete vi hafva framför oss, ett arbete, i hvilket Geijer i afseende på många vigtiga ämnen uttalar sin mening med en vida större öppenhet än någonstädes i de samlade skrifterna, till följd hvaraf det äfven utgör en mången gång behöflig och alltid gagnelig kommentar ill dem. Gången af hela arbetet är i korthet den, att första delens sju första föreläsningar sysselsätta sig med de tänkare, som behandlat menniskans historia, äfvensom med de omständigheter, som förnämligast bidragit till atvecklingen af denna vetenskapsgren. Man finner här raska och populära karakteristiker af Vicos, Voltaires, Lockes, Rousseaus, Condorcets, Lessings, Göthes och Herders tillgöranden i detta afseende, äfvensom en intressant betraktelse öfver franska revolutionen, samt en träffande skildring af franska, engelska och tyska nationernas egendomligheteri vetenskap och tänkande. Den första delens öfriga (8) föreläsningar upptagas hufvudsakligen af den nyare tyska filosofin och äro i många punkter mindre populära. I den andra delen framställer Geijer först uti 9 föreläsningar sin filosofiska åsigt, och sedan (ide 3 återstående) användningen af densamma på religionernas historia. Hufvudsumman af Geijers senaste filosofi är denna: Geijer utgår från personlighetsbegreppet, men påstår, att en enda ensam person icke låter tänka sig; hvarföre äfven den gudomliga personligheten, såsom ensam, är otänkbar. Gud såsom person, heter det derföre, kan endast så fattas, att han af evighet satt (har) en sin motbild, såsom lika fri som han sjelf. Denna Guds motbild är Sonen;som var hos Gud från evighet, och är det; och i detta Guds ord, denna Gud i Gud, äro alla skapade intelligenser såsom en.n De äro der till sin möjlighet; men då inom denna region i det eviga, möjlighet och verklighet ej äro skilda, så äro de der äfven till sin verklighet, hvadan denna gudomliga individualitet är en komplex af oändliga individualiteter. Ursprungligen eller af evighet existera, enligt Geijer, endast intelligenser, men icke någonting materielt; ty det år endast en flerhet af personer, men icke den yttre oaturen, som, enligt Geijer, förutsättes för personlighetens tänkbarhet. Huru har då den yttre, materiella verlden uppkommit? Genom ett motbildens affall från sin urbild, svarar Geijer. Derigenom att den Guds motbild, som är den skapade intelligensen, eger sjelfständighet och frihet, så är möjligheten af ett affall gifvet. Motbilden kan aflägsna sig från urbilden; och sker detta, så uppkommer derigenom e . motsats eller ett yttre förhållande till Guds enhet och lifvet i den; eller ett sådant aflägsoande innebär, att de ur Gud utbrutna personerna hafva satt sig utom sig sjelfva och Gud. Detta är uppkomsten af det ändliga, af tid och rum, som icke Gud, utan menniskan skapat. 1 Guds eget väsen förändras väl ingenting genom affallet; men väl uppkommer till följd deraf något utom Guds väsen, hvilket, då det har grunden för sin uppkomst i ett vaffall från sin sanna enhet och enighet i Gud, dermed ock förlorat sin enhet med sig sjelft och således endast kan finna sig såsom oupphörligen utom sig sjelf satt, samt i och med detsamma såsom brutet i en mångfald af utom hvarandra varande enheter. Men en sådan sig sjelf, utom sig sjelf sökande enhet är den timliga verlden, tillvaron i tid och rum, hvars väsen just är detta eviga sökande af sig sjelf. Ser man på den timliga verlden, så väl i intellektuelt, som i fysiskt hänseende, så förefaller det ock, som vore den ej endast ett mönster af vishet och godhet — kvilket den äfven är — utan snarare en ur oordning och sjelfförstörelse uppkommen skapelse. Den timliga verlden kan således ej förklaras: annorlunda än som ett inom intelligensens verld gjordt affall och ådragen skuld samt en deraf uppkommen åtskilnad från Gud, hvarföre den bär förstöringen inom sig. Men sedan detta resultat en gång, såsom ett sjelftaget, kommit till verklighet, her den från början oordnade, kaotiska massan af Gud blifvit bragt i ordning, hvarigenom det i sig sjelft förgängliga och oväsentliga fått en bestämmelse, nemligen att vara medlet, vägen, på hvilken den från sitt upphof fallna intelligensen kan till detsamma återvända (s. 191, 243 o. f.) Af det anförda inses, att Geijer antager menniskans jordiska, med födelse börjande och med död slutande tillvaro vara ett för henne onaturligt tillstånd, som han derföre icke tror kunna härleda sig från Gud omedelbarligen, då från Gud endast godt kan komma; utan hvilket han vill förklara genom ett atfall, ett syndafall. Men härvid är att märka att (lanar fattar daotta affall nå ett dade svenska historia, än med ämnen, somfs I i