Aftonbladet – 11 oktober 1856, sida 2

tualiers förvarande samt på den andra ett stort rum för grönsakernas tillredning och för utlemnande af mat till dem, som vilja hämta sådan mot biljetter, hvilka köpas iett på gården varande biljettkontor. Öfver detta rum är förvaringsstället för mjöl och gryn, samt under detsamma den inmurade ångkitteln, så stor, att han kan lemna ånga till beredande af 4000 portioner samt dessutom till matsalens uppvärmande m. m. Kokapparaten är till en början beräknad för 2500 portioner, men kan med lätthet utvidgas till 4000. Priset för hvarje portion, bestämd till 1, svensk kanna skedmat, med dertill hörande sofvel, tros blifva mellan 8 å 10 sk. rgs. Aktieteckningen har hittills uppgått till 33,000 rdr rgs (å 50 rdr rgs aktien), hvilken summa dock icke är fullt tillräcklig. — Vi lemna med nöje rum för nedanstående insända artikel, vidrörande ett ämne, som äfven i sin mån kan vara förtjent af uppmärksamhet vid den blifvande riksdagen. Förliden vecka afreste från Sverge en ung musikus, för att af de medel han här, under en trägen flerårig tjenstgöring kunnat sammanspara, i främmande länder söka utveckla sin redan värderika talang. Denne unge konstnär är den 23-årige anföraren för mindre teaterns orchester, hr J. A. Söderman j:r. Med den erfarenhet vi tilltro oss ega uti att bedöma fröet till musikaliska anlag, frukta vi ej att uttala den tanke, att hr Söderman, i synnerhet efter de utmärkta prof han genom sin nyligen för mindre teatern komponerade operett ådagalagt, i en framtid skall komma att som kompositör göra heder åt det svenska namnet. Det är också derföre så mycket mera ömmande att se en med så rika gsåfvor utrustad konstnär fatta vandringsstafven, snart sagdt likt gesällen med ränseln på ryggen, och under den resa, som borde, ostörd af ekonomiska bekymmer, egnas till trägna studier i konsten, kanhända för sin bergnings skull upptaga sin mesta tid med andras undervisning. I alla Europas bildade stater äro anslag af allmänna medel beviljade, för att uppmuntra och framhålla gryende talanger bland konstens idkare; äfven här i Sverge hafva sedan Gustaf III:s tid anslag blifvit lemnade till stipendier åt unga konstnärer, för att förskaffa dem tillfälle att i utlandet utbilda sina anlag. Men lotten emellan syskona har blifvit styfmoderligt fördelad; ty anslaget har endast tillfallit målare och skulptörer, då deremot musikens idkare blifvit alldeles bortglömda. Att mången förhoppaingsfull talang, genom denna brist på uppmuntran, säkerligen för konsten gått förlorad, eller stannat på halva vägen, torde af hvar och en lätt inses. I enna öfvertygelse hafva vi derföre med dessa rader vill afsigt, att på denna orättvisa fördelning emellan konsternas unga idkare fästa de snart sig församlande rikets ständers uppmärksamhet (helst då frågan om ombildandet af vårt musikaliska läroverk fven vid instundande riksmöte torde förekomma) samt vördsamt erinra att, om också månget anslag till vigtigare ändamål kunde anses mera påkalladt, åtminstone med en aldrig så liten tillökning i det redan beviljade anslaget, understödja en gren af den svenska konsten, hvars idkare länge tyckts hafva gjort sitt möjliga att blifva förtjente af deras faderliga välvilja och uppmuntran. 1 D. EEE