Aftonbladet – 11 oktober 1856, sida 2

andra ställen; och så ofta han kom hem, hvilket han gjorde tre å fyra gånger under de tvenne första åren han tillbringade på sjön, bade han med sig någon liten present åt sin mor, och någonting vackert och ovanligt åt mig, och litet pengar åt far; men det var ganska obetydligt, ty Battistas lön var ganska liten. En dag sade far till Battista: På detta sätt skall det gå åt tio år, innan vi kunna betala detta ställe. Jag var nödsakad att låna penningar till andra afbetalningen, och nu är tiden snart inne, att den tredje måste betalas. Huru skall jag bära mig åt? Battista sade, att om det ej vore för konskriptionen, som fjettrade en kal till hand och fot, så visste han ett ställe, dit han kunde begifva sig och vara säker om duktig aflöning, och han nämde det — ett ställe, långt, långt bort, i ett land kalladt Tipodes, som skolmästaren sade låg på andra sidan af jordklotet, under våra fötter. Men Battista, som sedermera varit der, säger att det är bara prat; ty om det vore så, huru skulle menniskorna då kunna stå på fötterna? och det göra de ändock. Och Speranza såg upp till Lucy, som om hon yttrat ett obestridligt argument. Detta är icke så alldeles något bevisn, sade Lucy småleende; men vi skola tala derom en annan gång. Fortfar nu med din berättelse. Nå väl dåp, fortsatte Speranza. Men, sade far till Battista, du kan, som du vet, icke tas, emedan du är så godt som enda sonen till en enka., Så är jag, sade Battieta; men jag måste ändock, som det låter, hålla mig hemmavid och dra en nummer, åtminstone sade man mig att lagen bjuder så, då jag hämtade mina papper i Genua. Ja! säger far, de äro alltid framme och 1 plåga fattigt folk med deras lag. Men, var