Aftonbladet – 10 oktober 1856, sida 2

mig — men min olycka — är så stor, ätt den icke kan hjelpas; och med dessa ord tog hon upp ett bref ur sin ficka och lade det i Lucys hand, i det hon åter satte sig på en stol, kastade förklädet öfver hufvudet och började vagga sig fram och tillbaka, under sakta qvidande, uttryckande den djupaste sorg. Brefvet, hvilket var skrifvet med en städad, läslig stil, var dateradt Genua och undertecknadt Battista, med stora, runda bokstäfver. Det lydde så: Min goda Speranza. — Min sak var i går före inför revisionekomiten, och jag framlemnade mina betyg, jag menar brefvet från borgmästaren i Bordighera och det, som du skickade mig från kyrkoherden. Öfficere: som läste brefven och ensamt förde ordet, sade, att de innehålla bara dumheter, och att jag borde tacka komiten att den icke förklarade mig för ohörsam — jag tror det var så han uttryckte sig — och bestraffade mig som sådan. Derefter inskrefs mitt namn i en stor bok. Nu är det således alldeles förbi med mig, och jag är för fyra år inskrifven i kronans tjenst. Om det tillgått på ärkgt sätt, skulle jag ej klagat deröfver. . Jag kunde då ha sagt till dig: Du är ung och jag äfven. Fyra år taga väl slut en gång; — vänta på mig! Men jag har blifvit orättvist och hårdt bebandlad, och derföre skall jag ieke bli god att tas med, det lofvar jag. Jag skall vid första tillfälle rymma och försöka min lycka i något annat land, der det fins rättvisa för den fattige så väl som för den rike; du behöfver således icke längre tänka på mig, så vida du ej vill tänka på mig som på en från. varande vän, ty detta är jag och förblifver till min sista stund. Det skulle tjena till irgenting annat än att föröka din sorg, om jag sade att jag är nära förtviflan; jag vill säledes inte tala derom, utan endast säga dig