Aftonbladet – 10 oktober 1856, sida 2

betydliga förbättringar — dock med mycket skäl kan tycka sig berättigad att draga de stora och för det hela afgörande slutsatserna, ännu använder armar och menniskokraft, der man bättre kan ernå det eftersträfvade resulta tet med maskiner och stenkui, kan väl icke på något sätt moraliskt försvaras. Kommer härtill att kostnaden för en roddflotta, oberäknadt de till intet pris värderliga menniskolifven, i rent materielt hänseende, efter all sannolikhet, till följd af de stegrade priserna för de mångtaligare besättningarnes underhåll med alla slags förnödenbeter, måste blifva betydligt större än för en ångflotta, så kan ju den förras bibehållande, der den mot den sednare kan utbytas, ej heller ur den sä högt uppskattade statsekonomiska synpunkten rättfördigas. Det bör derföre såsom afgjordt kunna få antagas, att der en ångflotta med lika stor fördel kan användas som en roddflotta, bör den ovilkorligen hafva företrädet. Der den medförer större fördelar i striden än roddflottan, är företrädet naturligtvis ännu mera gifvet, och detta torde vara förhållandet öfver allt der den kan anses och användas såsom egentligt sjövapen, det vill säga på hafvet och i den öppnare skärgården. Här är artilleriet hufvudsaken. Kanonens framförande till den punkt, der han skall verka, och hang rätta användande derstädes är här, likasom vid örlogsflottan, manskapets och befälets uppgifter. Mera manskap än härtill är behöfligt bör derföre icke bär användas. Fartyget bör vara så starkt på sjön, att det u:an svårighet kan medfölja örlogsflottan, och bela den flotta af sådana mindre krigsfartyg, som man behöfver och har råd att anskaffa, bevära och bemanna, bör betraktas såsom hjelpvapen till örlogsflottan och utgöra den del deraf, som är afsedd för det egentliga gustförsvaret, äfvensom för angrepp och landstigning på fiendtlig kust. Till allt detta synes ångkanonbåten i alla hänseenden bättre än den som skall framföras med åror, äfvensom både dess konstruktion, dess rörelse och : stridssätt äro med örlogsflottans sådan denna måste blifva hädanefter, mera öfverensstämmande, så att den af dess officerare lämpligen kan föras och med verkliga sjömän bemannas. De senaste årens krigserfarenhet har tydligen ådagalagt det oundgängliga behofvet af ett sådant sjövapen, särdeles i Östersjön, och det borde knappast härom kunna vara mer än en mening. Det har af sakkunnig person, hr Wallenberg i borgarståndet, vid förra riksdagen blifvit yttradt att, om sekularsnillet den svenska skärgårdsflottan, nu, i ångmaskinens tidehvarf, skulle hafva organiserat detta vapen, han visserligen icke till fartygens framdrifvande skulle hafva gifvit armstyrkan företräde framför ångkraften. Denna reflexion är hvad man kallar slående, och företrädet af ångkanonbåten framför roddkanonbåten synes vara aldeles ovedersäglig, när man tänker sig dem på hafvet eller i den öppnare skärgården agerande i samband med örlogsflottan. Tänker man sig dem åter på insjöarne, kanalerna, floderna, den trängre skärgården och agerande i samband med landtarmåen, så förändras förbållandena ganska väsentligt. Huru grundgående man än må kunna göra ångkanonbäten, så måste dock roddkanonbåten alltid kunna blifva ännu mera grundgående, det vill säga komma fram der ängaren icke längre kan framtränga, ja den bör till och med utan alltför stora svårigheter kunua rullas fram öfver näs och smala landttungor, om så behöfves. Detta är af yttersta vigt under dessa stridsförhållanden, der det kan gälla att långa sträckor agera tätt utåt, ned i vattnet ofta tämmeligen långsluttande stränder; en fot mer eller mindre i djupgående kan här blifva af största betydenhet, alldenstund man här understundom kan behöfva att, om möjligt vore, ro ända upp på land. Det är denna starka dragning till landet, som för roddflotian är och bör vara utmärkande, och der man icke längre kan komma fram flytande, der bör man genast vara färdig att gå i land och agera såsom infanteri, förande derjemte med sig några 12-T:diga landstigningskanoner till eldens förstärkande. Vid studerandet af svenska roddskärgårasflottans så minnesvärda bragder i finska kriget 18:8—9 finner man ingenting så tydligen brista densamma som denna vana att sätta folk i land och sålunda agera äfven som landttrupper. Man var något för mycket sjöman för att härmed komma sig före, och !emnade vanligen åt ryssarne, som häruti icke voro så nogräknade, de fördelar, som genom detta stridssätt hade kunnat vinnas. Man fick också dyrt plikta derför. Ju mera man betraktar de oiika stridsförhållandena, desto mera föranledes man att tro, det roddbåten och ångbåten hafva väsentligen skilda uppgifter att lösa, och skärgärdsflottans historia med dess ständigt vexlande organisationsplaner angifver ganska klart, att man här sökt förena ohka krafter, hvilka visserligen stundom kunna handla gemensamt, men som dock hvar för gig behöfva sin egen verksamhetssfer och deraf beroende sjelfständiga organisation. Denna flotta har än hetat armens flotta, än skärgårdsflottan, än blifvit kallad lilla flottan o.s.v., än har hon ansetts hufvudsakligen tillhöra landtförsvaret, än sjöförsvaret, och endast deruti har hon egentligen varit sig beständigt lik att hon alltid kämpat med utmärkt tapperhet. Att man före ångkraftenz tid, då alla dessa intim bära vn sa Ehrensvärd, den egentlige grundläggaren af smärre fartyg hufvudsakligen framdrefvos me. delst rodd, icke klart kunde se den väsent-1 liga skilnaden dem emellan, är ganska naturIran ssmsarkemo ps somnar