Aftonbladet – 10 oktober 1856, sida 2

gången erfarit att hon aldrig mer hade en moders hjerta att luta sig till. Derefter återförde minnet henne till hennes barndom. Hennes gamla sköterska, hennes leksaker, gräsvallen, trädgården, alla de gamla välbeanta anletena och platserna visade sig för he ne, och heta tårar rullade utför hennes kinder. Lucy var mycket sorgsen, och undrade hvarföre hon var så sorgsen, och hvarföre hon kände sig så ensam, hvarföre hon kände en sådan tomnet. Hennes ögon sänkte sig, och hon började önska att Speranza måtte komma för att hålla henne sällskap, som Antonio sagt. Speranza var den enda, hvars säl:skap kunde passa Lucy denna förmiddar, Speranza, hvilken föreföli henne och verkligen var så helt och hållet olik Hutchins, af hvilken Lucy aldrig kunde ba något nöje. Speranza visade sig slutligen, gick stilla fram till sängen och satte sig på sin :anliga plats. Lucy varseblef, då hon betraktade enne, spår af tårar i hennes ögon, och sade: Du har gråtit, Speranza — säg mig hvad som fattas dig, Speranza försökte att göra ett nekande tecken med sin hand — hennes hjerta, arma barn, var så fullt, att det vid minsta försök att tala:.skulle flödat öfver — och böjde sitt hufvud djupare ned öfver sländan. Kom och tala med mig, sade Lucy, och dragande henne sakta intill sig, frägade bon i sin ljufvaste ton: Hvad fattas dig, min stackars flicka? ILucys deltagande röst gick rakt till den stackars bondflickans hjerta, hvilken, oförmögen att längre beherrska sig, började bitterligen gråta och snyfta. — . Låt mig veta :vad som fattas dig, min vän; kanhända jag kan hjelpa dign, fortfor Lucy, kyssande Speranzas hufvud och sjelf gråtande för att trösta henne. : Tack, goda frökens, snyftade flickan, Gud skall belöna er för ert deltagande — mot