Aftonbladet – 10 oktober 1856, sida 2

ligt och förlåtligt; numera är det icke så. Roddflottan bör tydligen betraktas såsom hörande till landtförsvaret och bestämd att agera i närmaste samband med armen; ångslupsflottan bör deremot höra till sjöförsvaret och betraktas såsom öriogsflottans bjelpvapen. Detta kan dock icke hindra, att de mången gång på samma stridsplats kunna sammanträffa till utförande af gemensamma värf; de böra derföre äfven vara vane och öfvade att handla gemensarot. Vid ångslupsflottan blifver emellertid alltid kanonen hufvudsaken, vid roddflottan är det icke alldeles så, huru vigtig ban äfven här kan vara. Manskapet, truppen bör här vara hufvudsaken, och denna bör betraktas såsom, för manöver och strid på och vid vattnet, ombordsatt lätt infanteri, hvilket särskilt blifvit inöfvadt i årornag handterande m. m. och för sjöstriden blifvit försedt med groft artilleri, allt under befäl af officerare, som äro vane att manövrera äfven på vattnet. Det är med ett ord ett alldeles sätskilt vapen, hvars egenheter äro betingade af det skandinaviska landets egna naturbeskaffenhet. Till längre marscher äfvensom till transport öfver hafvet böra de särskilta roddbataljonerna hafva bogseringsångfartyg, och manskapet vid en färd öfver hafvet till:större delen, om sä behöfves, kunna inrymmas på örlogsfartygen. I strid på sjön, der roddkanonbåtarne, så länge de icke utsättas för starkare sjögång, synas kunna handla med full kraft, hafva de, till följd deraf att de i linien erbjuda så små träffpunkter, ett företräde framför hvarje större fartyg, ehuru denna fördel uppväges af den större manspillan, som på dem under elden möjligen kan uppkomma. Iäntringsstrid hafva de åter, sedan kanonen gjort behörig verkan, just till följd af sin stora manstyrka en afgjord fördel framfär ångsluparne, hvarföre de så mycket möjligt är synas böra använda detta afgörande stridssätt. Raoddkanonbåten är, i korth:t sagdt, användbar till att med fördel agera i allra närmaste samband med landttrupperna både på sjön och på stranden; att förflyttande sig med tiilhjelp dels af armkraft på kortare väg, dels af ångkraft medelst bogsering, uppträda der den på landet agerande fienden minst väntar att blifva anfallen; att på lugnare vatten föra en sjelfständig artilleristrid med de flygelstöd; som landsatt manskap och kanoner kunna gifva; att, då fördelen af elden vunnits, med mycken kraft kunna utföra äntringar; att slutligen i sjelfva hafsbandet eller i öppnare skärärd kunna agera i pärmäste samband med Ångslupsäiottan och härigenom äfven med örlogsflottan. ngkanonbåten är åter användbar till att röras och strida på öppnare vatten, der den bättre än roddkanonbåten kan hålla sjön; att, der det egentliga örlogsfartyget för grundt vatten icke längre kan framtränga, ännu framföra huru groft artilleri som helst; att till följd häraf med stor fördel beskjuta fästningar och fientliga uppställningar på stranden; att på grundare och trängre vatten än örlogas fartygen möta de fientliga småfartygen och hindra dem att angripa dessa; att i trängre vatten intränga och med sina pjeser gifva roddflottans ar illerield större eftertryck; att slutligen förbereda och deltaga i utförandet af de landstigningsangrepp, som från örlogsflottan kunna komma att verkställas. Roddkanonbåtens och ångkanonbåtens förmögenheter äro sålunda ganska zkiljaktiga, och man tyckes icke i de vigtiga frågorna om försvarsverkets rätta ordnance kunna komma till någon klarhet och reda, utan att man erkänner detta och betraktar dem såsom tvenne skilda vapen, af hvilket det ena väsentligen tillhör landtförsvaret och det andra sjöförsvaret. Erkänner man åter detta, så förfaller frågan huruvida man hufvudsakligen skall använda ångkraften . till framdrifvande af alla slags stridsfartyg, och den häftiga och bittra pennoch munstriden mellan stora och lilla flottan kunde härigenom för alltid biläggas. Den nuvarande skärgårdsflottan har nemligen så mångartade bestämmelser, att det ligger, såsom vi sökt ådagalägga, 1 sjelfva verket 2:ne flottor inom henne, och förr än de skiljas åt, blifver väl ingen reda på den saken. Antages sanningen af det här framstälda, så löser sig äfven frågan om hvad man skall göra med den nu befintliga materielen. Ty det är tydligt, att alla roddkanonbåtar komma att tillhöra armåens flotta, och att man för framtiden och efter hand, så långt tillgångarne medgifva, bör nybygga sig en ångslupsflotta. Att man under tiden, i händelse krig utbryter, använder hvad som finnes efter bästa insigt och omdöme, faller naturligtvis af sig sjelft. Infanterist. Svenska läkaresällskapets årsmöte. Vi meddela här efter löfte några utdrag ur den berättelse, som sällskapets sekreterare dok tor Böttiger vid detta tillfälle afgaf rörande sällskapets verksamhet under det sistförflutna året. — Ea öfversigt af uppgifterna om sjukligheten i hufvudstaden under det förflutna året visade, att sjuklig