Aftonbladet – 8 oktober 1856, sida 2

tåld i sardinska staterna. (Läsaren behagade erinra sig, att doktor Antonio talar år 1840.) Det tillgick på följande sätt. Samma dag som Catanias jord blef för het för mig — dt är överflödigt för vårt nuvarande ändamål att närmare inlåta oss på den orsak, politisk naturligtvis, som :gjorde att den blef det — samma dag var jag nog lycklig att erhålla plats på ett genuesiskt handelsfartyg, som afseglade till Genua. Då vi framkommo dit, begärdes mitt pass, och som jag naturligtvis icke hade något, vägrades mig tillåller att gå i land. Lyckligtvis hade min morbror — den engelske officeren, hvilken jag redan omnämt för er som min äldsta mosters man — då jag tog afsked af honom, haft den lyckliga 1dn att gifva mig ett rekommendationsbref till en sin vän och kamrat, britiske konsuln i Genua. Jag skickade mitt bref till denne herre, och genom hans välvilliga bemedling erhöll jag tillåtelse, icke blott att stiga i land, utan äfven att vistas 1 staden en vecka. Jag var, som ni lätt kan föreställa er; villrådig om hvad jag skulle taga mig till, eller hvart jag skulle begifva mig efter denna veckas förlopp, då jag en morgon. i den officiella tidningen på stället varseblef en annons, som gjorde slut på min obeslutsamhet. Jag borde ha nämt för er, att vid den tid, på hvilken jag häntyder, år 1837, asiatiska koleran rasade öfverallt i denna trakt. Den annons jag läste var en uppmar ning till läkare i allmänbet, men särdeles unga läkare, att låta använda sig af ett slags sundbetsbyrå, ifrån hvilken denna uppmaning var utgången. Vissa pekuniära fördelar erbjödos de personer, hvilka ville följa denna uppmaning, Deltagande för de lidande RPEr manade mig dertill, och en mera sjel bv bevekelsegrund bestämde mitt beslut. et föreföll mig som om en planka blifvit kastad