Aftonbladet – 2 oktober 1856, sida 3

Nej, visst icke, svarade doktor Yorke, med händerna sammanknäpta öfver den ansenliga rundningen af sin vest, snurrande sina tummar än åt ena sidan, än åt den andra. Jag tycker likväl, återtog italienaren, att litet höflighet, sådan som helt och hållet obekanta personer bevisa hvarandra, varit det minsta jag varit berättigad att vänta af denne man, om ban haft den ringaste smula omdöme eller känsla, då man tar i betraktande det förhållande hvari vi befunno oss ull hvarandra. Ty hvilkendera parten var det väl, som stod i förbindelse hos den andra? Hade han bevisat mig en tjenst, eller jag honom? Jag varseblifver ett kullstjelpt åkdon; jag skyndar att bispringa; jag — men då jag tänker på saken, var detta måhända en förrvätenhet. Ja, ja, helt säkert! Hvilken narr jag var, som icke genast läste det i den gamle mannens ansigte! Ja, han hade rätt; hvilken rättigbet hade väl jag att röra vid hans dotters fot, eller förbinda den, eller göra något af det, som jag gjorde, utan att först anhålla om tillåtelse af denne engelske potentat! Haf den godheten, då ni träffar honom härnäst, att framföra min uppriktiga afbön, och säg honom, att jag aldrig hörefter skall synda i den vägen. Jag vill blifva fördömd, om jag gör det! Hädanefter kunna alla engelska damer bryta af sig hals, armar och ben, utan att behöfva frukta att jag skall påtruga dem min hjelp. Har ni någonsin sett en skicklig fiskare, som haft en stor lax på sin metkrok, betraktat huru han låter den ursinniga fisken snärja kring sig hela metrefven, utan att göra minsta motstånd, ja huru han släpper efttr metspö och ref så mycket som möjligt, öppmuntrande sin fånge att .uttömma sina krafter, hurt han afvaktar det ögonblick; då denne genom något häftigt hopp utmattat sig, och dåf