STOCKHOLM, den 2 Okt. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) London den 21 September. Lord Pelmerston nyttjar hafsbaden i S:t Leonard vid Hastings och bor i samma hotell som ryske ministern Chreptowitsch. Tillfälligt är icke detta sammanträffande; men afsigten kan icke vara, sonv några af våra skarpsinnigare blad anse, att finna ett beqvämt tillfälle till förtroliga samtal, Sådant kunde finnas atan att ådraga sig verldens ögon. Ändamålet måste vara att göra en demonstration; men jag kam icke säga hvad demonstration skall betyda. Det finnes för många frågor, hvari makternas intressen korsa hvarandra, och man känner. alltför litet hvad som tilldrager sig bakom kulisserna. Om vi lägga märke till tidpunkten för denna villegiatur, så skola vi väl i framtiden kunna tolka dess betydelse. Emellertid har i Morning Post förekommit en artikel, som man i Frankrike tiliskrifvit premierministern sjelf, hvilket torde vara riktigt, och blifvit betraktad såsom programmet för Englands blifvande politik, hvilket är ganska förhastadt. England har sin egen politik, går sin egen väg. Öfverenstämma andra makter med detsamma, sågläder det sig ät harmonien. Hvarom icke, så är dess egen melodi stark nog. Under det man än.u på fasta landet utvecklade deona musikaliska sats i alla möjliga variationer, synnerligen med afseende på Italien och Spanien, följde i samma tidning en ny artikel, som förklarade fransmännens kejsare för verldens beherrskare, och lyckönskade England till att icke hafva något att frukta af honom, emedan det först erkänt honom och alltid emot honom varit ett beskedligt barn. I fråga om Spanien har blott ett ministerielt blad uttalat sig. Det är Observer. Det finner ODonnels utnämning till premierminister vara fullkomligt konstitutionel, nationalgarderoas afväpning helt naturlig, drottningen af Spanien mycket insigtsfull, och utsigterna för landet kunna ganska väl fördragas. Emot Neapel hafva Times och Observer i två nästan lika lydande artiklar rekommenderat följande taktik. England och Frankrike skola återkalla sina sändebud; derigenom skulle det blifva nödvändigt att lemna de engelska och franska undersåterna i Neapel ett annat skydd, och detta skydd skulle bäst lemnas af en flotta. Om flottans uppträdande skulle uppmuntra neapolitanarne till en resning, så skulle vestmakterna två sina händer i oskuld. Detta är väl skrifvet mindre för den engelska allmänheten, än för konungen af Neapel, och skall väl tillsammans med vapenskramlet i Toulon tjena såsom ackompanjemang till den andra noten, hvarmed det grofva afvisandet af den första måste blifva besvaradt. I afseende på Donaufurstendömena har i härvarande press intet nytt yttrande förekommit. Ingenting har ännu förljudits om den kongress, som här skall hållas angående tronfoljden i Grekland. Icke heller har ännu någon förklaring blifvit gifven öfver den hållning, som England skall iakttaga i afseende på Neufchatel. Times behandlade saken såsom omden icke anginge England; cmellertid är England medundertecknare af 1853 års protokoll; och Post hade, hvilket i dylika fall ofta händt denna tidning, kännedom om upproret innan underrättelsen derom gerna kunde ha ingått, ehuru en oriktig kännedom. Tidningen berättade att staden Neufchatel var i rojalisternas våld. Jemför man dermed Neue Preussische Zeitungs naiva upplysning, att man hade räknat på, att rojalisteroa skulle bemäktiga sig kanionen och icke blifva kufvade utan genom förbundstrupper, så ligger misstauken ganska nära, att bladets patroner på förhand afvetat anslaget och räknat på att allt skulle gå efter önska. Man erinrar sig, att Post äfven visste om Kars fall, innan uaderrättelse kunde vara här. I det inre försiggår helt lätt ganska vigtiga förändringar. Lord Palmerston befästar sig alltmera i sin ovauliga ställning, hvilken man redan hör betecknas s:som diktatur. Allmänheten erfar denna makt, erkänner den praktiskt och befäster den just derigenom. Det visar sig synnerligen derigenom att det blir allt vanligare att appellera till honom i fråga om andra ministrars åtgärder. Förbudet att predika i parkerna, som ministern för allmänna arbetena utfärdat, för att täppa munnen på de icke-ortodoxa predikanterna, hvilka hade uppträdt emot de ortodoxa, har nu åter gifvit anledning till sådana besvär. Enligt den moderna britiska konstitutionens teori, såsom t. ex. Macaulay utvecklat den, äro alla kabinettets ledamöter solidariskt ansvariga, och således icke sådana besvär tänkbara, som betrakta premierministern såsom de öfriga ministrarnes förman. Den skrifna kartan känner, som bekant är, alldeles icke en premierminister, och uttrycket premierminister användes först såsom en tillvitelse och ett spenamn på Walpole. Han sjelf beklagade sig 1742 öfver sina motståndare: xSedan de förlidne år beklädt mig med en löjlig värdighet och kallat mig premierminister, tillvita de mig nu missbrukandet af den inbillade värdighet, som de sjelfva skapats. Vanan att betrakta premierministern såsom kollegernas förman, skall hafva till följd, att för framtiden de ministrar, som icke äro med honom ense, äfven om de utgöra majoriteten, antingen skola, emot sin egen öfvertygelse, utföra hans befallningar eller afträda, under det han förblifver i sin