Aftonbladet – 27 september 1856, sida 2

OPM LL BIUSVÄN, TKA lockar fana Från dess hjessa uti bucklor, se! Gunstlingar af ljuset äro alla, Silkesgungor, hvarur skalkar le. Det är blondinen, som sålunda är skapad. Men snart står den af nattens drottning skapade brunetten, icke mindre skön, ehuru på annat sätt, vid blondinens sida: Natteo skapar ock en bild med handen: O, hur yppig står den icke der! Skönhet är ej blott en dröm i anden; Nej en sanning den för hjertat är. Ifrån högsta stjerna glans hon tåger, Och åt flickans öppna panna ger; Men i ögonbrynet pannans dager Sjunker uti nattens mörker ner, Hvilket välde bor ej i dess ögat Der har natten rest en tron åt sig. Och du märker blixt och flamma föga, Förrn de träffa, midt i hjertat, dig. Ej sin makt hon blott som aning känner, Nej, så väl sitt majestät hon vet; Hennes Afrodite-gördel spänner Ej en dröm, ack nej! en verklighet. Lätta drömmar kindens blommor drömma, Det är gracers dröm en morgonstund; Hopp och kärlek ut sin sällhet tömma Uri rosenkalken af dess mun. Se hur blek hon stundom är, betagen Af ett inre, stilla svärmeri; Det är längtan uti anletsdragen, Det är känsla, det är suck deri. Som en fjäril, men med svarta vingar, Fladdrande för luftig vestanvind, Lilla locken fram och åter sviogar, Omkring groparna i purpurkind. Blixtrande ett band utaf rubiner Knyter sig kring mörka lockars svall; Men, hur skönt hvart smycke äfven skiner, Hon det skönsta sjelf förblifva skall. De båda täflande prisa hvardera sitt verk såzom det skönaste, men öfvenskomma att tåga mannen till prisdomare, Domarn kom med tankar, dristigt höga, Kom med hjertat ännu friskt och fritt; Blygsamt slog blondinen ned sitt öga, Upp slog flammande brunetten sitt. Underbara himlar han om lycka Drömmer nu, som han ej förut drömt; Båda vill han till sitt bjerta trycka, Men..... Men — huru domen utföll, må den nyfikna läsarinnan sjelf inhämta i boken, der den kan läsas sid. 147. Det är för öfrigt icke alltid blott den jordiska kärleken, som förf. besjunger. En och annan af dessa sånger vittnar, att äfven det högsta föremålet för menniskans kärlek af Hans sångmö rent uppfattas och fromt uttalar. Vi utmärka bland sådana företrädesvis n:r 23 af midsommarnattsdrömmarne, och anföra deraf ett par strofer: Tusen känslor snart hvarandra Plundra eller tränga ut; Men en enda gör dig värdig Tusende till lifvets slut. Ej i alla fickor ligga Nyeklarne till Edens land; Paradisets portar öppnas Blott utaf en enda hand. Från ett hjerta till ett hjerta Har all verklig kärlek gått; En är solen: alla andra Aro vädersolar blott. Under den gemensamma titeln Konunyahuset finner man i en följande afdelning sammanstälda ett antal dikter, skrifna dels till Karl Johan (vid hans regeringsjubileum), dels till nuvarande konungen (de flesta till honom såsom kronprins), dels äfven ett par till nuvarande kronprinsen, jemte en sorgkantat vid prins Gustafs död. Bland dessa sånger är det i synnerhet en, som i närvarande ögonblick återfått ett visst intresse såsom berörande en af dagens vigtigare frågor. Den uppgifves vara skrifven 1531, således af den dåvarande kadetten, och är stäld till dåvarande kronprinsen med anledning af hufvudstadens då började, men sedermera afbrutna befästning. Den är så lydande: I öster var du och i söder, Men vände åter hit igen, Der drufvan ej mot solen glöder, Men hjertan. Oscar, glöda än, Då sig du Svea uppå stranden, En blåögd mö på klippig tron; Hon hade väl ett svärd i handen, Men utan sköld och värn var hon. Du bjuder: ögonbliekligt skjuter Kring henne upp en väpnad mur, Hvar fjellport på din vink man sluter Till Stoekholm, till dess jungfrubur. Dock, Oscar! öga emot öga, Hon förr mot fienden har stått; Gör vallar vida, vallar höga, Men mura icke in os3 blott! Fritt vill hon andas, såsom vinden, Fritt blicka kring sig haf från haf, Oeh för den friska ros på kinden Är hopträngd fästningsluft för qvaf. Än vet hon väl sitt svärd att svinga, Än klappar barmen segersäll, Nationen är dess bästa klinga, Oeh bäst af sköldar är dess fjäll. Än striden med sin klingas flamma Kan bulta på vår koppardörr; I minnen och i hopp densamma, Vill Svea då till kamp som förr. Hon känner väl den blå och gula, Som svajar för hvar nordan fri; Hon känner väl vår lejonkula Oeh äfven lejonen deri. En derefter följande afdelning utgöres af så kallade Blandade dikter, bland hvilka Bönens makt, Fruarne samt de-båda romanmosa Ut eagkargnsetaens ARR tlnmmpme fresk