Aftonbladet – 27 september 1856, sida 2

föreställningar om Italien och italienare. Italien var, medgaf sir John, ett vackert, men knapt beboeligt land: en ugn om sommaren, en glacier om vintern. Rom var ett ställe värdt att ses, men tråkigt! tråkigt! tråkigt! Italienarne förklarade han för ett rofgirigt, sluskigt, inställsamt folk, som aldrig gick ut utan ett radband i ena fickan och en dolk i den andra. Hvarannaän person, som han mötte å gatorna, var antingen en sångare, en banc it eller en ruinerad ädling, som lefde af gina infall. Denna katalog öfver de förnämsta beståndsdelarne af italienska samhällskroppen hade nyligen blifvit förökad genom tillägget af den blodtörstige republikanske konspiratören, ständigt intrigerande mot den lagliga öfverheten — en ny varietet af de italienska arterna, hvilken sir John hört mycket omtalas under sitt senaste vistande i Rom, af en romersk prins, som var brorson till en kardinal och mycket eftersträfvade att blifva upptagen i de engelska kretsarne. Sir John hade, för att desto bättre studera italienska karakterer och seder, endast besökt engelska familjer, hade en engelsk läkare, engelska domestiker, till och med en engelsk kock, åt engelska rätter, drack så kallade engelska viner, och handlade i engelska bodar — med ett ord, sir John hade i-Rom Organiserat ett litet eget London. i Då John vid sin återkomst instälde sig hos sin herre, hade hans ansigte ett så lifligt uttryck af förtviflan, att baroneten, till och med i sin närvarande sinnesförfattning, utbytte den tillämnade stormen af förebråelser mot frågan: Hur fan är det nu fatt? Jag har varit i Bordighera, sir, och der finnes hvarken oxstek, te eller förskt smör att få! Hvad skola vi taga oss till? frågade John i en så klagande ton, att något liknande ett leende spelade kring sir Johns läppar.