Aftonbladet – 27 september 1856, sida 2

LITTERATUR. Samlade dikter af C. F. Ridderstad Första delen. Linköping 1856. Hr Ridderstad har börjat den nya årgången af det Kabinettsbibliotek, som ban seda någon tid utgifver, med en samling af sina egna dikter, hvaref första delen, som vi här anmäla, redan är fulländad och numera äfven särskilt utgifvea. Då en f.rfattare, länge känd och värderad för sin ve ksamhet inom mer än evt fält af svenska vitterhetens område, börjar till en krans sammänknyta de blommor, hvilka förut spridda fägnat poesiens vänner, kan och bör en sådan samling icke undgå att ådraga sig allmänhetens uppmärksamhet. Närvarande del börjar med fyra större dikter, Moria Fanina, Gus af I1 Adolf vid Litzen, Skådespelerskan och Carl XII vid Fredrikshull; af hvilka den första är en skizz af kampen mellan fornuftsdyrkan och kristendomen, emellan tviflet och tron, den tredje en teckning af den äkta qvinlighetens seger öfver ärans lockelser, de båda öfriga åter genom sina blotta namn betecknande de höga ämnena. I de förra anträffar man under den dramatiska formen höga ideer, iklädda personlighetens drägt, i de senare ster tvenne verldshistoriska personer, här uppträdande i monologer, hvilket väl ger det hela en viss entonighet, men så mycket mer lemnar skalden tillfälle att i glödande eldord, någon gång endast retorieka, men ej sällan sannt poetiska, uttala den fosterländska anda, hvaraf hans sång bär en så omisskännelig prägel. Den andra afdelningen af förevarande diktsamling utgör under den gemensamma titeln Midsommarnattsdrömmar en cykel af.erotiska sånfn utmärkande sig genom en ädel, från all ägre sinlighet renad ton, och, ehuru till en del icke alldeles fria från dessa utflykter på kärleksvisans allmänning med dess hvimlande kyssar och rosor och blickar och stjernor, som för denna diktart synas vara oundvikliga, likväl ofta höjande sig till samma idylliskt skära ljufhet, samma träffande sinnrikhet, som endast skönjes hos de verklige mästarne i detta skaldeslag. Vi kunna icke neka oss nöjet att Här anföra ett par prof. Uti den första midsommarnattsdrömmen — de äro icke mindre än 85 — låter skalden dagen och natten uppträda täflande med hvarandra om hvilkendera kan skapa det skönsta väsen. : Dagen skapar strax en bild med handen, O, så skön, så lätt och gratierik! Som en mild gestalt från ljusa landen, Stod hon blygsam der, en ljusalf lik. I dess hjerta tecknades på stunden Ömma utkast om hvad kärlek är, Och, som blida blommor uti lunden, Vakna aningar och drömmar der. Af en nyfödd morgonstjerna tager Unga anletet sin glans och prakt. Ej en mera mild, eterisk dager Rodnad än på någon kind har lagt. För att pannans hvalf och ögat skilja Med de täcka, fina ögonbryn, Lånas färger utur gullgul lilja, Eller ur den ljusa morgonskyn. Ljusblå himlar sig i ögat pensla; — Såg man dagen mera klar än här? Utaf hälften dröm och hälften känsla Lifligt glada flickan skapad är.