Aftonbladet – 27 september 1856, sida 2

me MM MH H— Hj Just i detta intressanta ögonblick: hördes en knackning, och miss Hutchin framförde helsningen. Sir John gick, något oroad, genast ut.i salen, der han fann doktorn. Sir John Bad doktorn sitta ned. Jag finners, sade doktorn, i det han tog en atol; att miss Davenne nu på morgonen har stark feber. Jag förmodade att så skulle vara. Jag tror att en liten åderlåtning skulle vara nyttig för henne.n Då sir John hörde denna proposition, hoppade han till, ty en af hans favoritgriller var att alla italienska läkare åderläte alla deras patienter till döds, och han sade med mycken värma: z : Äderlåtning! Alldeles inte. Jag vill för ingen del höra talas om någon åderlåtning. Doktor Antonio rodnade ända upp till hvitögat — och hvem kan säga hvad han var i begrepp att svara? — men genom en häftig ansträngning tillbakahållande det färdiga svaro, sade han lugnt och långsarat: Ioke ensam, jag försäkrar er, att det är absolut nödvändigt ? Jag medgifver icke nödvändigheten, svarade sir John buttert; och jag gör dertill ett vilkor, om ni skall sköta min dotter, att I0en åderlåtning kommer i fråga. E ; Jaså, är det på det viset?2sade doktor; och utan vidare ordande tog sor nb lånbok och skref några ord på ett !0st blad, ; . ir John, 1 det han tilvilket han räckte sir urmast boende lä lade: Detta är rer dotter kan atan resa; ak öfvorlemnas till endera af dem, Jag stannar qvar här, tilldess a grnderg af dessa herrar infinner sig. Med dessa ord reste han sig upp, bugade sig och gick ut på balkongen, der Han med korslagda armar stöddesig mot väggen i en attit d, liknande en skildtvakts, hvilken väntar på att blifva aflöst, (Forts.)