Aftonbladet – 23 september 1856, sida 3

slags högtidsdrägt, vid hvars åsyn man har svårt för att hålla sig allvarsam. I fonden befunno sig på en annan upphöjning de kejserliga tronerna, som i största hast blifvit ditflyttade från katedralen; framför tronerna ett bord med endast tre kuverter. På båda sidor om kejsarens tron beundrade man tvenne präktiga jättepokaler i drifvet silfver, uppsatta i jemnhöjd med en vanlig manslängd. Midt emot tronen var en rymd, uppiagande ungefär fjerdedelen af salen, anordnad för diplomatiska kåren; den öfriga delen af rummet uppfyld med bord, ämnade för det högre presterskapet och för rikets stordignilärer. Hit begåfvo sig D. M. omkring kl. 3 och intogo sina platser på tronerna:Nu börjades i närvaro af diplomatiska kåren, som förblef stående och ieke tog någon del i festen, en af dessa ceremonier, som, mot ens vilja, förflyttar en 4 århundraden tillbaka. Allt hvad hofvet eger förnämst och utmärktast befinner sig bakom D. M:s troner och gör tjenst såsom förskärare, brödbjudare, munskänkar, med en ifver, mindre lycklig än nitisk. Om ceremonielet tillfredstzldes, så var detta deremot icke händelsen med komforten: det syntes tydligt, att de utmärkta personerna voro bättre hemmastadda i vapenyrket än i uppassningskonsten. Faten framsattes och bortburos af de högsta officerare, företrädde af erkemarskalken och beledsagade af en hel eskort utaf chevaliergardet med dragna värjor. Först sedan metropolitanen i Moskwa läst välsignelsen, intogo de höga bordgästerna sina platser. De inbjudne satte sig icke förr, än första rätten var serverad och då kejsaren begärde ett glas vin. Nu blefvo äfven ambassadörerna och hela diplomatiska kåren, som allt hittills hade under tystnad betraktat detta sällsamma uppträde, af ceremonimästarne uppmanade att draga sig tillbaka, sutan att vända sig om emot dörren, ett sinnrikt talesätt, påhittadt af det officiella programmets redaktörer, för att undvika det stötande uttrycket: draga sig tillbaka baklänges. Från detta ögonblick blef banketten helt och hållet lifvad och nationel; de italienske sångarne, de enda utländningar, som fingo stanna qvar i salen, uppstämde de vackraste styckena ur sin repertoire. För öfrigt tillgick allt efter programmet. På aftonen var i staden och i Kreml en illumination, ännu mera ntomordentlig, än allt det mest utomordentliga i denna underbara f6-verld.