Aftonbladet – 23 september 1856, sida 3

Article Image
relse med vinsten deraf. Man hade bjudit ända till 150 silfverrubel för ett inträdeskort till den inre borggården. Et: batteri af 8 kanoner gaf kl. 7 signalen till den allmänna klockringnvin Det var den namnkutnIzao-Vel j ocka, hvars alvarliga och maska stämma först förnams. De tejserliga regalierna, tio till antalet, riksfanrn, rikssigillet. rikssvärdet, kejssrinnans parpurmantel kejsarens purpurmantel, riksäpplet, spiran samt den lilia och den stora kejserliga kronan, fördes under tiden till tronsalen. Enkekejsarinnån, beledsagad af tronföljaren och stödjande sig på sina båda söner, storfurstarne Nikolaus och Michael, intog först, omkring kl. 9, sin plats i katedralen på en tron till höger om kejsareus. Hon var klädd 1 hvit moire och bar den kejserliga kronan i diamanter. Hennes mantel af guldbrokead, garnerad med hermelin, uppburos af tvenne höga bofembetemän. Efter henne kommo de unge storfurstarne och storfurstionorna, kejsarens döttrar och systrar, samt de vid ryska hofvet gästande ui ländske furstarne, äfvensom en talrik svit af hofdamer och hoffruar, alla i nationaldrägt, hufvudbo nad af sammet, rikt besatt med gu!d och Sdelstenar. samt med purpurmantlar öfver skuldrorna. De särskilia beskickningarne håde öfverenskommi att man omkring kl. 8 skulle samlas hos den franske ambassadören de Morny, och derifrån i högtidlig procession begifva sig till Kreml. Men ett dröjsmål, föranledt af österrikiska beskickningen, uppehöll dem en hel timma hos hr de Morny, så att man först om kring kl. 9 kunde begifva sig på väg. Alla ekipa gerne voro i stor gala: Mornys utmärkte sig genom ädel stil och god smak; den österrikiske ambassadö ren furst Esterhazys genom slösande prakt och ri kedom. Furst Esterhazy beledgagades af en ofantlig mängd Izkejer, som gingo före hans vagn, hvilken omgafs af praktfullt utstyrda hejdukar. Sjelf bar han en ungersk drägt, hvilken vida öfverträffade all: hvad man på förhand hade berättat om den prakt, som han skulle utveekla. Rocken var helt och bållet garnerad med fina perlor i sådan mängd, att man på något afstånd tog dem för ett silfverbrodsri; mössan smyckad med en diamant-aigrette af oskattbari värde, fästad med ett diamantspänne, som en kejsare kunde afundas; sabeln och sporrarne höljda af diamanter. Vidare märkte man den turkiske ambassadörens rikt förgylda vagnar; han hade först dagen förut ankommit till Moskwa, oeh hans åsyn gjorde ett ganska lifligt uppseende. Den påflige nuntien skulle af rent religiösa skäl först anlända dagen efter kröningen. Kl. haif 10 ankommo ambassadörerne till katedralen ach intogo de platser, som för dem voro inredda till venster om den kejserliga tronen och följaktligen till höger om altaret, i följande ordning: på första raden grefve de Morny, lord Granville, furst Esterhazy, prinsen af Leiningen (Belgiens ambassadör), general Broglia (Sardiniens), lady Granville och prinsessan af Leiningen; på andra raden de öfriga makternas utomordentliga sändebud och deras i Petersburg anstälde ministrar. De följande raderna upptogos af ambassadsekreterare och attacheer. Turkiets oeh Persiens representanter, hvilkas religion förbjuder dem att inträda i tempel, der man dyrkar en annan Gud än deras, togo plats på en utanför katedralen uppförd läktare. Midt emot diplomatiska kåren, på platser till höger om tronen, befunno sig de unge storfurstarne, storfurstinnorna samt hela den täcka skaran af hofdamer. Platserna i fonden, bakom upphöjningen för tronen, upptogos af medlemmar af senaten och den heliga synoden m. fl. höga embetsmän. Diplomatiska kåren hade knapt intagit sina platser, förr än lefverop utanföre tillkännagåfvo att kejsaren utträdt ur palatset. Vid detta buller började katedralens presterskap, företrädt af metropolitanerne i Moskwa och Novgorod, uti öfverstepresterliga drägter af en oerhörd rikedom, samt af tolf eller femton erkebiskopar och biskopar, att i procession närma sig södra porten för att der mottaga kejsaren. Presternas långa och till största delen hvita skägg nedföllo i rika vågor på deras bröst; metropolitanen i Moskwa, Philaret, håller i handen det kors, som kejsaren skall kyssa vid sitt inträde i kyrkan. Efter en kort väntan visar sig kejsaren, iklädd sin stora uniform och bärande ännu utmärkelsetecknen för sina förut innehafda befattningar. Han bär röda underkläder, hvilka begagnas af högre officerare inom ryska armåen. Hans gång är långsam, allvarlig och högtidlig; bakom honom, under den andra hälften af den praktfulla tronhimmel, under hvilken de gått ifrån palatset och som stannar vid kyrkporten, vandrar kejsarinnan, hvitklädd, blek och synbart upprörd. Båda buga sig för belgonbilderna framför altaret, kyssa dem med vördnad, efter att hafva gjort talrika korstecken, och närma sig derefter, företrädda af öfversten för chevaliergardet med dragen värja, den upphöjning der tronerna stå. Framkommen till tronen, kastar Alexander, säger korrespondenten, innan han sätter sig på den, en lång blick öfver hela församlingen. Alla de närvarande, tysta och uppmärksamma, hålla sina blickar fästade på kejsaren, under det metropolitanen i Moskwa, stigande uppför estradens trappsteg, går att lägga öppen framför honom den bok, som innehåller trosbekännelsen. Alexander uppläser den med stadig röst; nu närma sig de öfrige metropolitanerne, från Novgorod, Kiew och S:t Petersburg, bärande på tvenne hyenden den kejserliga manteln. Kejsaren påtager den med deras bistånd, men icke utan svårighet, enär släpet på manteln är mycket långt och de biträdande föga vane vid sådana förrättningar. Metropolitanen i Moskwa lägger nu sina händer på kejsaren, som böjer sig inför honom, och läser de böner, som äro brukliga inom den grekiska kyrkan: ett högtidligt ögonbliek, hvars inflytande meddelar sig åt hela församlingen. Det är först sedan han mottagit denna första invigning, som kejsaren, uppresande sig, befaller att man skall bära till honom kronan. Han fattar henne med begge händer, lyfter henne långsamt i jemnhöjd med hufvudet och påsätter hene, under det att metropolitanen i Moskwa håller till honom ett tal. Alexander II var i detta ögonblick verkligen skön! hans på en gång välvilliga och manliga ansigte fick ett uttryck af romerskt majestät under detta bländande diamantberg, värderadt till mer än 6 millioner rubel, och hvars form är densamma som på åe byzantinske kejsarnes krona.s Skådespelet antog en rörande karakter då kejsarinnan, i sin ordning framträdande, knäböjde framför sin gemål och af honom mottog en beröring af denna krona, som de hädanefter begge skola bära. Men kronan, som passar för Peter den stores ättlings panna, är för tung för en qvinnas. Alexander sätter henne åter på sitt eget hufvud, efter att dermed endast hafva vidrört kejsarinnans, för hvilken en krona af mindre tyngd är bestämd. Mäktiga hymner uppstämmas, klockorna ringa, och kanonen, uppstä!d på få stegs afstånd derifrån, skakar den -heliga--bygnadens hvalf. Me an hymnerna uppstämdes, samlade sig de båda kejsarinnorna och hela den kejserliga familjen omkring kejsaren och lyckönskade honom med värma. Återstoden af ceremonien erbjöd icke någon högre grad af intresse. Efter messan följde en lång bön för kejsaren, ett slags Te Deum. Härunder inträffade, att en i kyrkan närvarande general, som lörer varit Osten-Saeken, insjuknade och måste bäras derifrån. Alla voro ytterst uttröttade; nödvändigheten att stå under en ceremoni, som räckte i 3 timmar, förorsakade flera allvarsamma opasslighbeter. Ett ögonblick fruktade man, att lady Granville skulle svimma. Från katedralen begaf sig diplomatiska kären till Kreml, der en lysande dejeuner var anordnad till dess ära. Under det kejserliga följets återvändande från katedralen helsade folket med hänrvekninoe pParan

23 september 1856, sida 3

Thumbnail