Aftonbladet – 20 september 1856, sida 3

sation att meddela detsamma vittnenas kamrater; och som icke böra än en sådan autorisation gifvits, är det följaktligen gänska klart att alla vittnena afsett samma yttrande. Jeg beder ati först få i minnet återkalla huru jag i min vid tndersökn ngens början, före vittnenas höande, afgifna förklaring beskref detia yttrande: På åga af någon bland officerarne, om jag verkligen rodde att baron Falkenberg gjort sig skyldig till det omtalta bedrägeriet på vårdshuset, hade jag förklarät, att jag, på grund af målsegandens berätielse, hyste en sådan öfvertygelse, och att jag i annat fall cke hos regementschefen anmäit förhållandet, derm jag önskade att de båda officerarne både sjelfva måtte vara förvissade och försäkra sina kamrater. Hörom nu vittnena: Löjtnant Skjöldebrand intygar: att jag, efter att hafva afgifvit berätielse om hvad jag angående baron Falkenbergs beteende erfarit, skulle hafva tillagt: Jag förklarar således friherre Falkenberg för tjuf, och tjuf under de sämsta förhållanden, då han un.der förtroende skulle på värdshuset uppgifva hyad .han förtärt och ej gjort det, och det autoriserar jag sherrarne att säga till sina kamrater och hvem det svara må; och om baron Falkenberg rör sig i der första historien, anser jag mig af min embetsplikt ,såsom krigsfiskal upfordrad att äfven uptaga denna såk — Huru lugnt och förtroendefullt detta yitande! Hurn gaf det icke åt hela samtalet prögeln if ömsesidig afsigt ett söka utreda verkliga förhållandet! Löjtrant Stråle åter förmäler, att sedan jeg afgifsit min berättelse och löjtnant Skjöldebränd redögjort för skänkmamselns honom meddelade, så skulle ag -hafvå tillagi: Min öfvertygelse är, attelen öpgift mamseln meddelat mig, år den rätta; och öm sförhållandet är sådant, så anser jag det vara stöld soch stöld ,under förtroetåde, och detia autoriserar jag sherrarne. att säga åt sina kemraters: Brarjemte löjtnant Stråle på frågor förmält ätt han, som varit n-rvarande vid hela samtalet och hade god hörsel, cke kunde påminna sig bafra hört mig derunder besagna uttrycket stjuf, äfvensom att han endast geaom sluisatser af mica särskilta yttranden kommit ill den öfyvertygelse, att jag sansåg Falkenberg såsom. tjuf. Slatligen har löjtnant Ekmag vittnat, att jag afslutat nin berättelse om hvad jag. atgäende baron Falkenderg erfarit med dessa ord: Jag vill ej denne ynging något ondt, och så framt han icke vill upptaga an sak emot öfverstelöjtnanten och adjutanten, lofvår jag att ej upptaga denna sak;, hvarefter vittnet, som ej med bestämdhet kunde påminna sig mina i föresående berättelsen begagbade ordalag och om jag derunder yttrat att Falkenberg vore tjuf eller icke, deremot till mig. utlåtit sig; Att de (löjtnanterne) ej infunnit sig. hos mig för att skydda Falkenberg, . händelse. han vore tjuf, emedan de, så framt jag kunde bevisa att han verkligen. vere tjuf, hvarken ville eller kunde tjena. tillsammans med honom, utan endast i afsigt att skydda, kårens heder; och på detta vittnets -ytirändge skulle jaghafva. genmält: jag har olyckligtvis fält äet yttrandet, -ech deryid står jag, och jag autoriserar herrorne att säga det tillsina. kamrater. NN Man jeinföre nu dessa tre vittresberåttelser, och man måste finna, att de ieke allenast till ordalagen L mitt omvittnade yttrande äro fullkomligt olika, hvilket må kunna ursäktas, då det är få menniskor gifvet att kunna erdagraht återge ett samtal, utan ock att de i mitt yttrande inlågga trenne helt och hållet motsatta meningar, hvilket åter, då man betraktar vittnenas samhöällsställning och den uppfattningsförmåga, man af dem har rätt att ferdra, måste väcka djöpa bekymmer om vittnesbevisningens värde i-allmänhet. Den ene, löjtnant Sköldebrand, framställer nemligen mitt yttrande såsom en bestämd anklagelse, åtföljd af hotelse att fullfölja densamma; den andre, :öjtnant Stråle, återger en yttrad dfvertygelse op sannfärdigheten af en uppgifven berättelse, tillika med ett endast vilkorligen fäldt omdöme, hvilket är helt annat än anklagelse; den tredje, löjtnant Ekman, omtalar; att jag, som ej ville denne yngling (baren Falkenberg) något ondt,. erkänt och beklagat sågot vid annat tillfälle mig undfallet förhastadt ytsrande (den enda logiska mening, som torde kunna dragas ur de af Ekman uppgifua öräslag); och Ekmans berättelse motsäger således bestämdt både Sköldebrands och Stråles nppfattning. ; Hvilkendera af dessa vittnesberättelser återgifver ou mitt verkliga yttrande? Ingendera! Jag åberopar vederpartens egna vittnen. De vederlågga sig sjelfva och hvarandra. Är det nemligen ens rimlighet; att under det sam cal, som, emigt löjtnanten -Sköldebrands intyg, varit fullkomligt legat och förtroendefullts samt alltigenom burit prägeln af ömsesidig sfsigt att. söka utreda verkliga förbålandety är det rimligt att ander ett dylikt samtal något sådant yttrande kunde hafva blifvit fäldt, som detsamma vittnet Tagt i DNR mun? — är det rimligt, att, om, såsom manuppgit sit, jag strax i börjat af samtalet fält ett säaant yttrande löjtnanternes känsla för sin uniform oe. sin kamrat kunnat tillåta dem att lugnt och förtreendefallt fortsätta samtalet? — Är det vidare.rimvigt att just Iöjtnant Sköldebrand, efter sin uppfattning af mina ord, kunnat, såsom han likväl på fråga, vidgått, vid samtalets slut hos mig anhålla att saken måtte få förblifva emellan officerskåren och mig,, på samma gång som man tillika, jemrvål enligt Töjt-. nant Sköldebrands vittnesmål, skulle hafvå uppmanat mig att söka fullständigt utreda saken?s — Ar det slutligen rimligt att löjtnant Sköldebrand, Bäsom vidare är af honom upplyst, efter de tvenne kamraternas bortgång, qvarstätrhat hos mig oeh sen-skilt, resonnementsvis fortsatt samtalet, derest jag redan vid dess början framstält en anklageFe af dem beskaffenhet, Sköldebrand omvittnat? — Man torde icke blifva tveksam vid besvarandet af dessa frågor, hämtade från löjtnant Sköldebrands egen framställning af samtalet. Men om sammanhanget eller rättare de inre, uppenbara motsägelserna i löjtnant Sköldebrands berättelse redan i oeh för sig veder-lägga hane uppgift om den anklågelse, jag skulle hafva slungat emot Falkenberg — huru mycket mera: vederlägges itk6 samma uppgift af de begge andra vittnenäas första berättelser! Dessa vittnes; hrr St.åle och. Ekman, hafvå på vittnesed eiterat åtskilliga sanrka omständliga ytträndem, sem dels af vittaena dels af mig skulle Blifvit földa; men den enkla, lättfattliga, för kamrater stätnde och ur deras minner outplånliga anklagelsen. att et kamrat vore tjuf, den: tunde ingendera af dessa vittmed Aag sig till min-oes; utan hafva de fast heldre, såsövt ofvam nämdåt är, tillagt mig yttramden af helt anva Betydelse. Och detta måste bevisa, att en sådan anklagehe, som : iöjtnant Sköldebrand omvittnat, ieke blifvit yttrad. Vid ett senare förhör har väl löjtoant Ekman, i mofsaw till tin första berättelse, förklarat, att ban spumerav Med visshet erinrade sig, att jag, under meddelandet af min beråttelse embaren Falkenbergsförhållande på värdsbösets, beståmdt yttrat, att Falkenberg vore tjuf. Icke nog dermed att löjtnant Ekman genom dettå förklarande visgt sig bvad lagen kallar ostadig! i sin utsagor och derfgenom försatt sig sjelf i den fYetydiga ställning, att hans vittnesmål torde böra änses ogiltigt; löjtnanten har derjemte i detia förklarande uppgifvit ett förhållsndc, tt RR RR RT EN AR